Insändare: Möts invandrare av en gagnrik arbetsmiljö?

Näringslivet och statsmakten anser att Finland behöver mera arbetskraft. Detta kan uppnås genom ökat antal födslar, längre arbetsliv och arbetskraftsinvandring. Enligt Anders Adlercreutz (HBL 1.12) försvåras arbetskraftsinvandring bland annat av den finländska befolkningens attityder (”vi är dåliga på att ta emot människor”). Ylva Perera och Gustav Tallqvist betonar (HBL 6.12) att såväl etablerade som blivande finländare behöver slå rot. Jag vill tillföra ett personligt perspektiv.

Jag värvades för ett par årtionden sedan av en finländsk arbetsgivare. Jag utgår ifrån att jag har samma rättigheter och skyldigheter som etablerade finländare, jag har hela tiden varit integrerad i arbetslivet och jag har byggt upp mitt liv med hjälp av finländare. Jag trivs i den finländska miljön. Att mitt tankesätt bottnar i en annan kultur ser jag som en tillgång, på samma sätt som en uppväxt i Finland är en tillgång.

Jag trivs med mina arbetsuppgifter och jag har sett ett långt arbetsliv framför mig. Nu för tiden undrar jag i stället hur jag ska orka ta steget in på nästa arbetsdag. Jag har haft problem med förmän som varit oberäkneliga och förtryckande, vad gäller arbetets ramar och utförande. Jag har fört problemen till tals och kunnat gå vidare. Så är det inte längre. Då jag påtalar en problematisk situation anser förmannen att det enbart är frågan om ett missförstånd.

Det är dock fråga om konkreta och återkommande problem, såsom orimlig arbetsbelastning, administrativt slarv, översitteri och trakasseri. Förmäns ingripanden har vid flera tillfällen ödelagt mitt arbete och skadat företaget. Orimligt mycket tid går åt till att parera för dessa fenomen. Arbetsmiljön ger upphov till hälsoproblem. Ännu har jag mycket att ge i mitt yrke, vilket är givande också för mig. Men jag börjar inse att den dag närmar sig då jag behöver välja mellan arbete och hälsa.

Fungerar arbetslivet i Finland som ett feodalsamhälle, där rättigheter innehades endast av kung, adel och vasaller medan bönder och hantverkare skulle ledas och drivas på som en flock får? Vill vi ha tillräckligt med människor som är arbetsföra tillräckligt länge? Då ska ledarskap inkludera hela arbetsgemenskapen. Förmän borde tjäna arbetsgemenskapen och se till att varenda arbetskamrat mår bra och når goda resultat. En invandrare kan vara arbetsgemenskapens svagaste led, inte nödvändigtvis med avseende på kompetens och arbetsinsats, men i social bemärkelse.

Är det möjligtvis så att jag upplevs som en människa som avviker från den egna gruppen och dess sociala koder, så till den grad att jag inte ska tas på allvar? Invandring innebär en balansgång mellan identitet och anpassning. Min identitet har formats av livet i Finland, men mitt självförtroende bottnar i den kultur som har fostrat mig. Om jag skulle försöka fullkomligt anpassa mitt utseende, mitt språk och min kultur skulle detta innebära en identitetsförlust. Att smälta in helt och hållet är dessutom omöjligt: i synnerhet i konfliktsituationer kan motparten fokusera på mitt sätt att uttrycka mig.

Tomas Hanell (HBL 6.12) skriver i sin kolumn att invandrare söker sig till större orter. Orsaken är att där finns arbete, men också att den egna identiteten lättare kan upprätthållas i större gemenskaper. En integration av invandrare i det finländska samhället förutsätter att båda parter står i utbyte med varandra. Det finländska samhället har rätt att kräva att värdlandets överenskomna regler följs. Invandrare i sin tur ska få känna sig hemma i Finland och de bör respekteras på samma grunder som infödda finländare.

Vi måste godkänna att människor har olika sätt att uttrycka sig. Mer än så: vi borde tillvarata det som andra kan tillföra.