Insändare: Vi får aldrig bevis om Nord Stream utan en opartisk utredning

Torsten Fagerholms ledare om Nord Stream (HBL 23.2) kräver kommentarer. Jan Otto Andersson (HBL 28.2) har hunnit före mig med en insändare som jag till fullo stöder varför jag inte upprepar argumenten.

Från sprängningen i september 2022 intill journalisten Seymour Hersh artikel har det varit ganska tyst om saken. Omedelbart efter sabotaget hörde det till god ton att misstänka Ryssland. Man önskade nog på månget håll också att den tråkiga saken skulle falla i glömska och få bli ett mysterium. Enligt uppgift har Sverige, Danmark och Tyskland utfört forskningar. Men ack, allt är hemligt. Kanske man inte hittade Putins fingeravtryck, för i så fall hade man tutat i den stora trumpeten.

Ryssland, som ju misstänks, krävde i FN:s säkerhetsråd att en opartisk undersökning skulle göras. USA motsatte sig med argumentet att ovannämnda gjorda undersökningar är transparenta. Ja, kanske för USA, men inte för resten av världen. Men är USA oskyldigt skulle ju en undersökning befria dem från alla misstankar. Men så väl informerad var USA, enligt Reuters, att de redan på sommaren varnade Tyskland för en eventuell attack mot rören. Nu när sprängningen har skett vore det intressant att veta vilken information de hade, eller inte hade. Men detta är förstås hemligt.

Fagerholm skriver att USA saknar alla tänkbara motiv för att utföra dådet. Om så vore förundrar jag mig över USA:s massiva motstånd mot rören. Tänk att Tyskland hade fräckheten att tro att de själva kunde bestämma i sina energifrågor.

Nog är det ju komiskt om Putin med sprängning av de rör som Ryssland delvis äger uppfyllde det hot mot rören som Biden uttalade den 7 februari 2022. USA:s utrikesminister Antony Blinkens uttalande strax efter sprängningen var nog lite speciellt. Han såg läget som en underbar möjlighet att sluta använda rysk energi. Kanske bonden Paavo efter missväxten borde ha sagt åt sin hustru att hon nu har en underbar möjlighet att baka barkbröd. USA:s biträdande minister för politiska frågor Victoria Nuland har uttryckt att hon är nöjd över att rören nu är skrot på havets botten. Jag undrar vem hon tänkte tacka för denna för henne glädjande händelse.

Att Hersh inte namnger några sagesmän är självklart. Att han alltid har fått motvind efter sina avslöjanden är också ett faktum. För det har inte varit solskenshistorier. Vi kommer aldrig att få bevis som skulle tillfredsställa Fagerholms kriterier för publikation om inte en opartisk utredning utförs. Men nog har man i den västerländska pressen presenterat bilder av Putin i en miniubåt och beskrivit hur Putin kunde ha sprängt rören. Detta utan det minsta bevis varför vi kanske nu kan tala om konspirationsteori, och det med publikationskriterier kunde man glömma.

Kanske man ändå kunde tänka sig att Hersh i det stora hela kunde har rätt. Jag skulle gärna höra vilka logiska och faktamässiga luckor Fagerholm hänvisar till. Och mot vilken bakgrund skall hans artikel projiceras. Vita husets blånekande har i och för sig inget bevisvärde.

I slutändan är det så att alla får tro vad de vill och alla baserar sitt troende på kunskapskällor de uppfattar som trovärdiga. Tror vi på Vita huset eller Hersh?

Christer Nikander, Grankulla

Svar Efter augusti 2022, då Gazprom (Kreml) självmant avfyrade energivapnet och sköt sig själv i foten, har en återvändo till rysk gas varit politiskt stendöd i Europa. Detta även i det kontrafaktiska scenario där Nord Stream hade förblivit intakt, och sabotagen i september aldrig hade ägt rum.

Ryssland gjorde unilateralt slut med väst. Nu är navelsträngen kapad, och självaste Sovjetunionen visade sig vara mer beräknelig och pålitlig som gasleverantör än Putins Ryssland. Ett Europa som vaknat ur denna törnrosasömn lär inte slumra in igen, i första taget. Snopet för Kreml, som nu blir Pekings springpojke.

Den 23 februari 2022 gav USA och Tyskland ut en gemensam kommuniké, där Scholz och Biden satte en ekonomisk prislapp (sanktioner) på det icke-öppnade Nord Stream 2 – i syfte att avråda Kreml från att göra verklighet av sina hot mot Ukraina.

I Senaten citerade Victoria Nuland ordagrant höken Ted Cruz (som länge drivit på sanktioner mot Nord Stream för att förhindra ett fullskaligt krig). Detta som en inrikespolitisk positionering, inför den amerikanska hemmapubliken. Blinken har talat om ett ”tillfälle att en gång för alla lösgöra (Europa) från beroendet av rysk energi, och avväpna Vladimir Putins imperialistiska planer”.

Dylik diplomati ska vi varken mystifiera eller övertolka. Vi bör minnas kontexten. Annars trillar vi ner i kaninhålet, som kryllar av huvudlösa konspirationsteorier. Alla har rätt till egna åsikter – men ifall man tar sig rätten att tro på egna ”alternativa fakta” går bottnen ur både kunskapssamhället och demokratin.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL