Insändare: Människan tycks inte klara sig utan lögn, i synnerhet i valtider

Bakom varje stor framgång finns ofta en ännu större lögn. Tänk bara på vissa kända eller ökända presidenter och diktatorer. Hade de ens funnits utan lögner? Hur skulle världen se ut om de helt plötsligt började tala sanning?

Ingen fara att något sådant händer eftersom människan har en benägenhet att tro på lögner – inte minst lögner som lovar guld, ljuvligheter och gröna skogar. Människan tror gärna på det hon vill tro. Denna benägenhet får människan att falla för skönmålande ideologier och tro på allsköns fantasifigurer. Sanningen är därför långt ifrån alltid huvudingrediensen i valtal, festtal, födelsedagshyllningar, schlagertexter och då en känd finlandssvensk stiftelse började kalla lyxiga nöjesresor jorden runt för utbildning.

Ja, i en värld där horoskopet är sanning för den ena, något annat för en annan är det inte lätt att veta vad som är sanning eller lögn. Ibland byter lögnen bara skepnad och vips är den sanning. Lögnen är helt enkelt smidigare och bekvämare än sanningen och därför mer användbar. Lögnen kan stödja sig på sanningen, men sanningen inte på lögnen.

Tänk hur det skulle försvåra en politikers möjligheter att bli vald om han eller hon enbart skulle hålla sig till sanningen, hur skulle stämningen på jobbet bli om man enbart skulle tala sanning och så vidare. Människan tycks inte klara sig utan lögn. Ibland behövs det till och med lögnfabriker som specialiserat sig på att sprida desinformation. Det sägs att sanningen segrar till sist men vem har i dagens värld tid att sitta och vänta på något som kanske aldrig händer.

Vi har snart val och då blir dessa frågor superaktuella. Vi talar ju som känt om vallöften och vanliga löften för att det anses och accepteras att ett vallöfte betyder mindre än ett vanligt löfte.

Politikerna har ofta kritiserats för att de bryter sina löften direkt efter valdagen. Men ska vi skylla på politikerna. Borde man i stället skylla på väljarna som ofta röstar just på dem som kommer med de fagraste löftena. Kanske politikerna bara är händelsernas ödmjuka tjänare och är tvungna att beakta realiteter eller väljarnas okritiska svaghet för verklighetsflykt och sköna löften.

Ett aktuellt exempel är den brännande debatten om landets ökade skuldsättning inför valet i april. Börjar man tala om hur skuldsättningen ökar och hur det skall bemästras krävs det en massa beska sanningar som få vill höra och därför knappast röstar på den som levererar sanningarna. Partierna har därför också varit svävande då det gäller att konkret berätta vilka nedskärningar man vill göra och gjort mången väljare villrådig.

Det är lätt att falla för den som säger att detta visserligen är ett allvarligt problem men det problemet har vi löst 2035 (dock utan att säga hur det skall gå till frånsett några fraser luftigare än de översta ozonlagren). Man kan också flytta fokus från problemet, till något som låter vackert i mångas öron, exempelvis som att föreslå en övergång till fyra dagars arbetsvecka även om detta i själva verket skulle försvåra lösningen av det aktuella skuldproblemet.

Vid senaste val var förslaget om 0,7 vårdare per person inom åldringsvården brännande aktuell. Man har spekulerat över i vilken mån det parti som ansåg att personalresurser saknades för att realisera förslaget, tappade röster och därigenom gick förlorande ur tävlingen om att blir landets största parti. Sedermera visade det sig att resurser saknades men då var valet över.

I ett läge där det är svårt att avgöra vad som är rätt eller fel – exempelvis en nedskärning kan ha omfattande negativa effekter – kan det vara lätt att falla för yviga löften. Vem vet, kanske de blir uppfyllda – med eller utan lögn.

Marx utlovade ett lyckorike utan att berätta hur detta skulle uppnås och halva jordens länder har tagit till vapen för att försöka förverkliga detta. Hade han i ett åtgärdsprogram om tio punkter konkret försökt visa hur man i verkligheten uppnår lyckoriket hade han varit helt bortglömd i dag eller i bästa fall en fotnot i någon tidskrift bortglömd i ett lager.

K-G Backholm, Helsingfors