Hur agera om Trump återtar makten, raserar Nato eller närmar sig Putin på Europas bekostnad?

14.04.2022 19:19
I den uppskruvade och till stora delar känslostyrda diskussionen om det nya säkerhetsläget för Finland och Sverige är det angeläget att inte agera utifrån panik eller utifrån en romantiserad bild av vad ett Natomedlemskap skulle innebära. Dels är paniken inte befogad trots den skärpta hotbilden, dels bör en medlemsansökan föranledas av en grundlig analys av säkerhetsläget och vad det innebär att flera av Natos medlemsländer inte längre är stabila demokratier.
I mediebilden av det nya och problematiska säkerhetsläget i Europa får man lätt känslan av att Ryssland är nära förestående att attackera Sverige och Finland och att det motiverar oss att rusa in i ett Natomedlemskap. Säkerhetsläget har tveklöst försämrats, men någon panik är inte berättigad. Det finns de facto väldigt lite som, efter invasionen av Ukraina, pekar på att Ryssland skulle ha förmågan att driva ett flerfrontskrig i dag eller de närmaste åren. Snarare har Ukraina visat att en förstärkt egen försvarsförmåga, kommer att vara tillräckligt avskräckande.
Men det finns framför allt en rad skäl till att finsk och svensk säkerhet inte bör göra sig beroende av ett vacklande och försvagat USA eller för den delen till andra Natoländer vars politiska utveckling är instabilt och rör sig i auktoritär riktning. Det mest uppenbara och akuta problemen i detta perspektiv är utvecklingen i USA som sedan länge, är allt annat än stabil. De samstämmiga utfästelser vi ser från Washington i dessa dagar uppfattas vara en återvunnen (efterlängtad) enighet över partigränserna vad gäller USA:s politiska engagemang utomlands. Men det är en mycket bedräglig bild och det är en fantasi att tro att det kommer bestå. Verkligheten är snarare den att USA är ett land som på många sätt befinner sig i fritt fall med flera infekterade konfliktytor till följd av den djupa polariseringen. Vi ser inomnationella hot från väpnade grupperingar som hotar demokratin och stabiliteten i det amerikanska samhället, vi ser eftersatt infrastruktur, ett starkt och växande motstånd mot makten i Washington liksom tilltagande frustrationer över ökad ojämlikhet och utsatthet för olika grupper.
En inte obetydlig förklaring till alla de inrikespolitiska problem vi ser i dag är en direkt konsekvens av USA:s utrikespolitiska agerande de senaste decennierna i form av dess många kostsamma (och folkrättsvidriga) krig. Amerikaner uttrycker därav gång på gång i opinionsmätningar att man inte längre är beredd att stödja militära insatser utomlands på bekostnad av utvecklingen på hemmaplan. Men effekterna av kaoset i Europa är redan stigande inflation, höjt bensinpris och inom en snar framtid kommer vi sannolikt se höjda matpriser som kommer att slå hårt mot arbetarna i USA. Bidenadministrationen som på flera sätt redan leder ett försvagat parti med dåliga utsikter att vinna nästa val kommer att försvagas än mer.
Inte ens det faktum att kriget i Ukraina har fått mer medial bevakning än några av USA:s egna krig har gynnat hans opinionssiffror utan försvagat dem vilket är anmärkningsvärt utifrån att presidenter brukar dra nytta av att konfliktnivån utomlands höjs (https://www.brookings.edu/blog/order-from-chaos/2022/03/31/what-do-americans-think-of-the-russia-ukraine-war-and-of-the-us-response/). Problemet för Biden är att fler amerikaner, hur ofattbart det än låter, ser honom som ett större hot mot deras frihet än Vladimir Putin. Så djupa är klyftorna i dagens USA, något Europa och Norden tycks vara omedveten eller välja att ignorera.
I ljuset av det och med en blick som ser längre än enbart där vi står just nu framträder ett inte alls osannolikt scenario där en oberäknelig Donald Trump återigen blir amerikansk president 2024 – eller att någon lik honom om ett, två eller tre val framåt är president i USA. Liknande utvecklingstendenser ser vi också i andra delar av Natoalliansen vilket är illavarslande. En anslutning till Nato är därför inte per automatik en genväg till ett säkrare Finland och Sverige.
Att inte beakta dessa aspekter inför ett finskt och svenskt Natomedlemskap vore direkt oansvarigt. Såväl de som ivrar för ett forcerat medlemskap som våra regeringar och riksdagspartier är svaren skyldiga för hur en rad frågor ska hanteras som i dag är obesvarade och kräver ingående analys.
Hur tänkte man sig exempelvis agera om Trump återtar makten och börjar rasera Nato på det sätt han finner lämpligt, alternativt om han väljer att röra sig närmare Putin på Europas bekostnad? Är svenska folket redo att skicka trupper för att försvara Erdogan och dennes alltmer militanta politik i Mellanöstern eller om Washington återgår till att intervenera och ockupera länder i regionen? På vilka sätt gör det våra länder säkrare att vara i allians med länder vars demokrati vacklar?
Det vore rent vansinne om ett militärt samarbete av det slag som ett medlemskap innebär, där de potentiella konsekvenserna handlar om att skicka finska och svenska soldater ut i strid, inte föregicks av seriös och uttömmande debatt som har haft god tid på sig att förhålla sig till dessa och många andra frågor. Där är vi ännu inte.

Frida Stranne,

USA-forskare och lektor i Statsvetenskap Högskolan i Halmstad och Nordamerikainstitutet, Uppsala universitet,

Trita Parsi,

Executive Vice President, Quincy Institute for Responsible Statecraft, Washington DC

ANDRA LÄSER