Finländska tyskvänner i krigets slutskede

Martti Backman tar sig i sin nyutkomna bok an ett spännande men av fackhistorikerna föga utforskat kapitel i Finlands historia.

Medlemmar i den högerextremistiska veteranorganisationen Frontmannaförbundet utgjorde stommen i den tyskvänliga motståndsrörelsen i Finland. På bilden sammanträder förbundets styrelse 1942.

Martti Backman: Hirmuinen aika. Saksalaismielinen vastarinta 1944–1948

Docendo 2021
När vapnen hösten 1944 tystnade vid östgränsen ställdes Finlands folk inför en mer än vanligt osäker framtid: skulle ryssarna respektera vapenstilleståndsavtalet, skulle tyskarna lämna landet frivilligt, skulle den dittills undertryckta yttersta vänstern visa moderation och skulle det svåra livsmedelsläget kunna bemästras?
Det var inte alla som i denna svåra situation var redo att kapa banden till Tyskland, som sedan sommaren 1941 varit Finlands stöd i kampen mot den gemensamma fienden. Alla var ännu inte övertygade om att Hitlers tusenårsrike gick mot sin undergång, det var mycket tal om de nya ”undervapen” tyskarna väntades ta i bruk och som skulle vända krigslyckan innan de allierade beträdde tysk mark. Mannerheims och regeringens beslut att leda Finland ut ur kriget uppfattades på sina håll som ett förräderi som borde lönas med döden.

Motståndsrörelse

I Berlin smiddes planer på att bygga upp en tyskvänlig motståndsrörelse som skulle kunna föra vapenbrödraskapet vidare i någon form. Himmler och hans SS var de viktigaste aktörerna på tysk sida när det gällde att förbereda fortsatt kamp mot ryssarna i Finland, och därtill var nazistpartiet (NSDAP), Ribbentrops Auswärtiges Amt och den reguljära armén, Wehrmacht, engagerade i planerna.
Rivaliteten mellan dessa instanser – ett ingalunda ovanligt fenomen i Nazityskland – gjorde dock att effektiviteten blev lidande, och planerna kom aldrig till utförande, främst beroende på den desperata situation Tyskland redan befann sig i.
Den högerextremistiska veteranorganisationen Frontmannaförbundet utgjorde stommen i motståndsrörelsens inhemska gren. Organisationen förbjöds efter vapenstilleståndet i september 1944 men fortsatte sin verksamhet, vilket innebar att den var landsförrädisk.

Faktion

Martti Backman tar sig i sin nyutkomna bok an detta spännande men av fackhistorikerna föga utforskade kapitel i Finlands historia. Verkets undertitel kunde kanske få någon att tro att det är fråga om en historisk monografi över ämnet, men så är inte fallet, det är något som närmast kunde betecknas som en dokumentärroman.
Backman har en journalistisk bakgrund bland annat som chefredaktör för Iltalehti och Suomen Kuvalehti. Han skriver faktion, den litterära genre som blandar faktatext och skönlitteratur. Tidigare har Backman på detta sätt behandlat jägarmajoren Olof Lagus gåtfulla död utom strid på Karelska näset 1918, mästerspionen Vilho Pentikäinens flykt till Ryssland 1933 och arkebuseringen av en ung frontläkare strax före krigsslutet 1944.

Bifigurer i huvudroller

Backman bygger upp sin story kring två personer, som dock inte spelat de mest framträdande rollerna i det sammanhang det här är fråga om. Dessa personer är friherrinnan Ruth Munck, jägarnas allmänt kända ”Schwester Ruth”, och den mindre ryktbare SS-officeren Hauptsturmführer (kapten) Jouko Itälä.
Ruth Munck reste i slutet av oktober 1944 till Berlin via Stockholm. Vid ankomsten till den tyska huvudstaden ställde Munck sig i SS-Hauptamts tjänst vid Finnische Verbindungsstelle, där hon verkade som ett slags kurator för de finländska kvinnliga flyktingar som befann sig i Tyskland. Hon förestod senare den i november grundade organisationen Suomi-Liittos byrå i Berlin, där hon vistades fram till april 1945. Strax före det tyska sammanbrottet lyckades Munck ta sig till hemlandet, åter över Stockholm.
Friherrinnan fick leva oantastad på sitt Leponiemi i Hausjärvi i södra Tavastland fram till den 13 augusti 1946, då tre detektiver från den röda Statspolisen uppenbarade sig på gården och efter ett kort inledande förhör förklarade henne häktad. Vid rättegången mot henne som inleddes den 4 oktober i Åbo hovrätt dömdes hon till fyra års fängelse för landsförräderi, en dom som upprätthölls av Högsta domstolen. Hon frigavs den 23 mars 1949 och tillbringade sina återstående år på Leponiemi, fram till sin bortgång 1976 regelbundet hyllad av de forna SS-krigarna.
Jouko Itälä tjänstgjorde i den finländska SS-bataljonen och blev efter dess hemförlovning sommaren 1943 kvar i Tyskland samt verkade därefter som chef för det SS-kompani han värvat bland finländska krigsfångar under Lapplandskriget. Medan han satt internerad på Akershus fästning i Oslo utsågs han av britterna till Vidkun Quislings kalfaktor och gjorde på så sätt bekantskap med denne alla förrädares fader.
Efter återkomsten till hemlandet dömdes Itälä den 5 mars 1947 av krigsöverdomstolen till fängelse i ett år och två månader. Han gjorde därefter karriär inom näringslivet och avlade politices magisterexamen 1956. Itälä avled 1990. Iögonenfallande är att rättsinstanserna i dessa domslut inte lät sig påverkas av de höga ropen från yttersta vänstern på maximalt höga straff, rättsstaten var och förblev intakt.

Finns mer spänning

Ämnet hade kunnat bjuda på ännu mer fängslande skildringar av personöden än de författaren har valt. Om han beslutat att berätta om gestalter som nu figurerar endast i marginalen, som till exempel ”Mannerheimlinjens fader” Johan Fabritius, den danske radiospecialisten Thoralf Kyrre och den världskände Mannerheimriddaren Lauri Törni.
I boken nämns inte över huvud taget Karl A. Jansson, som var en central gestalt både inom det finlandssvenska nazistiska Samfundet Folkgemenskap och i Frontmannaförbundet.
Här finns stoff till flera nervkittlande agentromaner med faktabakgrund. I detta fall gäller verkligen regeln att verkligheten är mer fantastisk än dikten.
ANDRA LÄSER