Att vara väntad

Vi behöver tro på att människor kan ändra sig och förändras – genuint och i grunden.

Tankegången kunde ha initierats tidigare både av vårt mediums publicistiska ledning eller av skribenter inom politik, samhälle eller kultur. Men nu blev det tidningens långvariga, 81-åriga före detta vd som i en insändare (HBL 24.5) påminde om hur och när det etiskt och moraliskt är bra att kunna dra streck över gamla tider och synder.
Den här gången gällde det fallet med presidentkandidaten som har ett förflutet i yttervänstern för 40 år sedan, men som nu vill stå för SFP. Men publicisten Per-Erik Lönnfors tanke om att det i alla moraliska system ska finnas en möjlighet att ändra och rehabilitera sig och "bli en ny människa" är mera allmängiltig än så.
Alla på synliga samhällsposter vet att det nästan alltid finns album och arkiv där det går att hitta någonting som kan få dem att falla hårt när de har hissats högt; när någon illvillig bedömer att tiden är rätt och drar i förödelsens snöre.
Lönnfors insikt om att det behöver finnas utrymme för att ändra sig, försonas, förlåta och glömma är viktig. Många har gjort Nils Torvalds underbara resa på livets gåsrygg; tagit vara på det som var värdefullt på vägen, men bränt det som bara var temporära byggställningar.
Dessutom borde man inte bara kunna se bakåt i ett slags försonande ljus, utan också framåt. Så borde vi också se på debatten om nazister i det offentliga rummet som går het just nu under nyckelord som Göteborg och bokmässa.
I debatten finns det, också bland bildade människor, en oroväckande kyla i fråga om vad som ska hända sedan. Vad ska hända efteråt, när misshagliga högerextrema har portats ur rummen för böcker och bildning? Eller när myndigheterna har förbjudit nazisternas organisationer – med de människor som hörde till dem?
Man kan säkert demonisera nynazismen hur mycket som helst och förklara att den är den nya ondskan som är absolut och inte behöver förklaras, det nya chipet bakom örat.
Men fortfarande drivs den av någon som en gång har fötts naken, hjälplös och omkring femtio centimeter lång, men sedan vuxit upp i någon grogrund och samhälleliga omständigheter som har fått en ung man eller kvinna att välja det – den strikta kamningen, skjortan, slipsen, kängorna, historieförnekelsen, våldet.
Och vilken var den grogrunden? Det kan hända att man inte vet det. Eller inte tycker att det är viktigt. Men då är man inte mer än en kulturell nimbyist som anser att otäcka idéströmningar är som vindkraftverk, järnvägar, krematorier och fängelser: de kan finnas var som helst men inte nära mitt hus.
Det handlar inte bara om i grunden motbjudande ideologiers rätt att yttra sig. Utan också om vår rätt att höra, förstå och inse lite mera. Alla har inte en nazist i den närmsta finlandssvenska familjekretsen så ibland behöver man lyssna lite till.
Ord som "gilla" och "förstå" blir knepiga i den nya sortens debatt som färgas av de sociala medierna.
Att förstå någon har mer än en betydelse. Att förstå kan betyda att man omfattar någons åsikt med hull och hår. Det kan också betyda att man enbart inser logiken i hur någon har tänkt, när saker har blivit som de har blivit. Det kan betyda att man helt tillfredsställande förstår någons ord och grammatik, men inte håller med ett dugg.
Att gilla, som man gör på Facebook, har också många betydelser. Återigen kan man med den blåa tumsymbolen hålla med en åsikt helt och fullt. Eller gilla att någon har deltagit i ett samtal med sin åsikt, även om man själv tyckt annorlunda. Eller så "gillar" man för att artigt säga tack och adjö i en dialog som inte ledde någon vart.
Lite otippat kilar Per-Erik Lönnfors före biskopars twitter i samhällsdebatten med att hänvisa till den kristna traditionens pedagogik kring den förlorade sonen, om någon som var väntad hem igen.
Många andra allmänmänskliga berättelser och sinnebilder påminner på samma sätt om hur man tömmer bordet, dukar om och bejakar det godas lilla låga som humanismen hävdar att bor i oss alla.
Beskrivningarna av hur naziledaren Esa "Henrik" Holappa till sist tröttnade och hoppade av är lärorika. Det ska inte ha skett så mycket för kultur- och antifa-kretsars yttre motstånd mot hans trupper som för den inre kylan, paranoian, hackordningen, fiendebilderna överallt, miljön där han inte ville se sina barn växa upp.
Därför är det viktigt att någon väntar här ute.

ANDRA LÄSER