Legendarisk Helsingforsjulgubbe fyller 95 – minns du honom?

"En av mina barndomsdrömmar gick oväntat i uppfyllelse: Jag har skakat hand med Wulffs berömda mekaniska julgubbe, han som i många decennier gjorde Wulffska hörnet riksbekant. 

I år (1977) fyller han 50, en ansenlig ålder för en julgubbe som går för maskin. Efter att ha stått öga mot öga med åldringen kan jag rapportera att han är vital, rödblommig, väl avdammad och ytterst välfriserad i både skägg och hår.

– Både skägget och håret tvättas och friseras varje år, avslöjar perukmästare Hannes Kuokkanen, som i nästan 49 år har haft hand om den viktiga skäggdetaljen.

Skägget är för övrigt strävt, fastän det ser lent ut, och är gjort av buffelhår. Det var samma material man gjorde peruker av t.ex. före franska revolutionen, avslöjar herr Kuokkanen. Franska hovet gick således omkring och ståtade i buffelhår.

Wulffska julgubbens nuvarande skägg är omgång nr två. Det första blev utslitet på ett kvartssekel ungefär. Ursprungligen var skägget också längre än vad det är nu.

Likaså har gubbens dress förnyats så sent som för ett par år sedan. Den röda kappan med kapuschong och bräm av konstskinn är uppsydd i mjuk sammet. De svarta stövlarna är prydliga och välblankade.

Det var kommerserådet Einar Wulff som importerade julgubben från Tyskland 1927. Det var den första mekaniska julgubben i vårt land och den väckte sålunda berättigat uppseende. I det dåtida Helsingfors var julgubben faktiskt något av ett under. Han kunde göra tolv rörelser, på ryggen bar han en säck ur vilken leksaker stack fram och i handen hade han en riskvist.

Den kvisten försvann ganska snabbt eftersom den skrämde barnen och föräldrar såg sig föranledda att ta kontakt med affärens ledning i frågan.

– Det hände ofta att barn kom in med brev till julgubben, minns fru Lolly Moberg, som hann jobba hos Wulff i 58 år innan hon pensionerades för ett år sedan.

– Jag minns en liten pojke som också – på fullaste allvar – bad mig säga åt gubben att han skulle titta speciellt på honom.

Fru Moberg kommer också ihåg hur människor i alla åldrar kunde stå långa stunder och fascinerat följa med gubbens rörelser och till slut börja härma dem.

Under kriget och mörkläggningen fick gubben vila, men så fort det gick för sig stod han i sitt fönster i Wulffska hörnet igen. När det hände första gången efter kriget samlade han så mycket publik att trafiken stoppade upp och trängseln sträckte sig ända till Svenska teatern.

Då kom polismästare Honkanen med sin beridna polis och sade att om inte folkhopen minskade skulle affären bli tvungen att ta bort sin julgubbe. Men hur det nu var fick julgubben stå kvar och mycket folk samlade han fortfarande.

Ibland hände det att det började ryka ur gubbens näsborrar – maskineriet blev överhettat av att vara i funktion hela dagen. Till slut strejkade det definitivt så att julgubben vägrade vinka och nicka. Då beslöt man att han skulle pensioneras.

En ny gubbe anskaffades, men han dög inte alls. Han var mindre än den vanliga, hade stirrig blick, med andra ord helt olämplig.

Det kom brev och förfrågningar i massor. Så man letade reda på någon som kunde reparera maskineriet i den gamla gubben, putsade upp honom och ställde honom i fönstret igen. De tolv rörelserna reducerades vid reparationen till två – gubben nöjer sig nu med att vinka med handen och nicka på huvudet. Samtidigt togs också säcken bort eftersom man tyckte att gubben var gammal nog att inte behöva släpa på en säck också.

Julgubben har sin egentliga bostad i Wulffs museum och genomgår före varje framträdande en grundlig översyn. Födelsedagen till ära står julgubben på sin hedersplats i Wulffs nuvarande huvudaffär snett emot det forna Wulffska hörnet, och meningen är att sikta på affärens 100-årsjubileum 1990, om julgubben bara orkar."

Text: Aje