HBL Debatt: Kina är varken en välvillig panda eller en eldsprutande drake

Kina har vuxit till en global maktfaktor under de senaste decennierna. Men vad vill Kina egentligen göra med sitt inflytande, sina enorma resurser och sin makt? Om detta råder det mycken ovisshet, farhågor och betydande meningsskiljaktigheter även bland experter.

Kinas ledning är ytterst mån om att det egna folket anser att Kina och dess ledare åtnjuter stor respekt och prestige i världen.
KrönikaMikael Mattlin
28.08.2022 07:00
För ett land som kommit in i en positiv tillväxttrend är det relativt lätt att sträva mot att komma ikapp etablerade ledande länder. Vägposterna är klara. Efter andra världskriget såg t.ex. Japan ut att gå från seger till seger, så länge man var fullt sysselsatt med att bygga upp en förstklassig ekonomisk makt. Men då man väl nådde fram till målet blev det svårare. Japans globala politiska inflytande har förblivit betydligt anspråkslösare än den ekonomiska styrkan skulle ge vid hand.
Kina kom på många vis i kapp de etablerade industriella nationerna för ungefär ett decennium sedan. Föga förvånande började man efter den globala finanskrisen 2007-2009 se böcker med titlar som ”When China Rules the World” (M. Jacques, 2009) eller ”Eclipse. Living in the Shadow of China’s Economic Dominance” (A. Subramanian 2011).
Efter att Xi Jinping kom till makten år 2012 har Kina blivit betydligt mera aktivt utanför landets gränser. Man har bl.a. lanserat megavisionen ”Belt and Road Initiative”, som syftar till att sammanknyta flera kontinenter till ett mera enhetligt ekonomiskt område förenligt med kinesiska preferenser. Kina har också tagit ett mera proaktivt grepp i diverse internationella organisationer, och målmedvetet strävat efter att föra fram sina visioner vare sig det gäller globala standarder för mobilnätverk och internet, eller normer för mänskliga rättigheter och företagsansvar.
Samtidigt har det styrande kommunistiska partiet tagit till hårdare grepp för att upprätthålla sin absoluta makt inom Folkrepublikens territoriella periferi (Xinjiang, Tibet och Hong Kong). Kina har även hävdat sin suveränitet över Taiwan, samt andra områden, som det internationella samfundet inte allmänt anser höra till Folkrepubliken (Syd-kinesista havet, gränsområdena med Indien och Senkaku/Diaoyutai). Kina har heller inte skyggat tillbaka från att använda sin ekonomiska makt som ett politiskt påtryckningsmedel, vilket bl.a. Australien, Litauen och många andra fått erfara.
Bilden av Kina som en välvillig ”panda” föreföll alltid naiv. Men intrycket av en eldsprutande ”drake”, som nu tagit dess plats i mångas tankar, är även den sannolikt förvrängd.

Uppfattningarna om Kina
har genomgått en betydande förändring i det som kallas västvärlden. Pew-forskningscentret gör regelbundna internationella opinionsmätningar som påvisar att opinionerna om Kina nu är påtagligt negativa och kritiska i så gott som samtliga västländer. Här bör det påpekas att uppfattningarna är betydligt positivare t.ex. i Afrika, Ryssland eller Pakistan.
Opinonsskiftet om Kina är markant särskilt i Finland. Ännu för några år sedan betonade vi, åtminstone officiellt, rutinmässigt våra goda relationer till Kina, hoppades på mera kinesiska investeringar och såg en strid ström av kinesiska delegationer. Det bilaterala samarbetet skulle fördjupas på många områden, vilket den gemensamma handlingsplanen från år 2017, som slöts under president Xi Jinpings statsbesök samma år, vittnar om. I dagens läge är det svårt att säga någonting positivt om landet i offentligheten utan att bli utskälld av nätkommentatorer.
Bilden av Kina som en välvillig ”panda” föreföll alltid naiv. Men intrycket av en eldsprutande ”drake”, som nu tagit dess plats i mångas tankar, är även den sannolikt förvrängd.
Man ser idel hot på alla håll. Det har lett till en dynamik som bara har en riktning: den interna kontrollen måste ständigt skärpas.

Vad vill alltså Kina?
Kinas ledning drivs för tillfället av två övergripande mål. Dels har man en oerhört stark vilja att upprätthålla stabilitet och kontroll över allt man kan, som bottnar i osäkerhet och ofta gränsar till paranoia. Denna kontrollmani är lätt att skönja i Kinas till synes oändliga nolltoleranslinje gällande koronaviruset. Ett annat övergripande mål är ett stort behov av internationell respekt och prestige.
Det första målet går tillbaka till den osäkerhet som det kommunistiska partiet och dess ledning känner gällande sin maktställning. Trots att få människor utanför Kina ser styret som hotat, och det inte finns några som helst alternativa maktcentra inom landet (de har alla desarmerats), verkar det som om regimen inte känner sig sitta helt säker. Man ser idel hot på alla håll. Det har lett till en dynamik som bara har en riktning: den interna kontrollen måste ständigt skärpas. Allt måste gå enligt planen och betydande symboliska milstolpar som åren 2021, 2035 och 2049 måste förlöpa som planerat.
Det andra målet är lättare att begripa. Kinas framgångar har varit många och landet är idag globalt viktigt, inte minst som världens största handelsnation.
Enligt en välkänd västerländsk klisché ville européerna och amerikanerna på 1700- och 1800-talen öppna upp Qing-dynastin för handel, medan kejsarens hov var mera intresserat av delegationernas rituella underkastelse. Det är alltid lite farligt att bygga för långt på dylika klischeér. Många skulle ändå hålla med om att Kinas ledare ofta förefaller mera intresserade av internationell respekt än konkret hård makt på grund av ett starkt kulturdrag som betonar ”ansikte” - gott rykte och prestige. Trots allt tal om eventuella framtida kinesiska militärbaser på utländsk mark har Kina en futtig bas i Djibouti. Kontrasten till USA är enorm.

Här knyter de två målen
samman: det är nämligen inte den internationella publiken som är viktigast, utan hemmapubliken. Kinas ledning är ytterst mån om att det egna folket anser att Kina och dess ledare åtnjuter stor respekt och prestige i världen.
Någon kan vid det här laget erinra sig att vi har sett denna kombination av djupgående osäkerhet och krav på respekt tidigare. Den berömt osäkra kejsaren Wilhelm II:s Tyskland drevs nämligen av liknande motivationer, med ökända konsekvenser.

Kina är inte helt oskyldig
till missuppfattningen att landet har som mål att ”ta över” världen och därför måste stoppas till vilket pris som helst, som brett ut sig i västvärlden på sistone. Den snabba upprustningen av flottan väcker oro bland grannländerna. Kinesiska diplomaters experiment med aggressiv retorik för några år sedan spelade inte heller väl utanför Kina. Mycket av Kinas agerande kan tolkas som en strävan mot åtminstone regional hegemoni, och ter sig då oroväckande.
Men ur Kinas synvinkel tolkas samma handlingar ofta som motiverade och defensiva. Kina anser sig värna om sin suveränitet då man sanktionerar Litauen för att stärka relationerna med Taiwan, eller talar för internetsuveränitet. Kinas agerande i internationella organisationer syftar även ofta på att man värjer sig för kritik. Man vill understryka nationell suveränitet i vissa frågor, eller kommer fram med alternativa visioner då man har svårt att acceptera dominerande västerländska värderingar.
Den dynamik som nu uppstått mellan USA och dess allierade samt Kina är oroväckande. Båda parterna försöker skydda för sig kritiska värden. Båda anser sig agera främst defensivt. Samtidigt uppfattar den andra parten åtgärderna som offensiva och aggressiva.
Efter Ukrainachocken har en svartvit bild av världspolitiken fått fäste. Men världspolitiken är sällan som en Hollywoodkamp mellan gott och ont. Verkligheten är gråare. USA:s president F.D.Roosevelt sade i tiden ”Det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv.” Vi får inte låta rädslan ta över vårt förhållande till Kina.
Skribenten är forskningsprofessor i Utrikespolitiska institutet och docent vid Åbo universitet. Han har tidigare varit professor i statslära vid Åbo universitet samt professor i Kina-studier vid Helsingfors universitet.

ANDRA LÄSER