Våra folkvalda

Samhällsfrågor och politik hör till mina stora passioner. Även om min egen infallsvinkel oftast är rättslig, finner jag det demokratiska samtalet oerhört viktigt. Således hyser jag även stor respekt för de folkvalda. Människor som är redo att axla uppdrag i demokratins tjänst är värda vår erkänsla.

Men det kommer stunder då tron på politikernas vilja att jobba för det gemensamma bästa sätts på prov. I allmänhet sker detta före val. När valperioden löper mot sitt slut förvandlas partierna till valorganisationer med ett givet mål: att vinna valet. De enskilda politikerna vet likaväl att utan valframgång saknar de en väsentlig plattform för sina visioner.

Då visar politiken sin brutala sida. Den interna kampen inom partierna är tuff. Kandidaterna tävlar om synlighet, kampanjfinansiering och partiets stöd i övrigt. Stämningen inför val är inte enbart mysig. Fast kandidaterna klarar av att spela rent kan man inte vara säker på att stödtrupperna gör det. När konkurrensen är stenhård är det förstås mänskligt att tänka på sig själv. I stridens hetta förlorar man dock lätt sitt förtroendekapital. Utan det är man vingklippt som politiker. De flesta framgångsrika politiker kännetecknas nämligen av en förmåga att spela för laget.

Vid sidan av den interna tävlingen ska kandidaterna alltså ta hem segern för sitt parti. Alla partier med självrespekt vill vinna. Därmed måste de positionera sig klokt i fråga om ärenden som är viktiga för väljarna. Valmanifest ska erbjuda oss komprimerade budskap, gärna i form av träffande slogans som fungerar bra i marknadsföringen. Allt detta är nödvändigt för att vi får veta hurdan framtid de olika partierna vill jobba för. Samtidigt har valbudskap en tendens att lova enkla lösningar på komplexa problem. Rösta på oss så fixar vi arbetslöshet, klimatförändring, barnfattigdom.

Fast valfebern stiger måste de nuvarande folkvalda jobba för fullt för att slutföra sina centrala projekt. Ju närmare valet kommer, desto mer börjar valkampanjen ta över debatterna. Sansade parlamentariska diskussioner om enskilda lagförslag förvandlas till strategiska kraftmätningar. Konstruktiva argument får ge vika för förenklad valpropaganda.

Vissa pågående dispyter visar att vi dessvärre redan har nått detta stadium. Ett aktuellt exempel utgörs av den hätska debatten om arbetslivets utmaningar. Strävan efter lösningar verkar vara bortblåst. Det civiliserade samtalet har ersatts av en arrogant vi vet bäst-mentalitet. Det krävs en djup tilltro till det demokratiska systemet för att orka följa med den politiska diskussionen just nu.

När kampen om rösterna intensifieras kan det hjälpa om man minns att tumulten förmodligen är övergående. Kakofonin av tvära åsikter, tomma löften och fega påhopp mot rivaler minskar i sinom tid. Vi väljare borde kanske visa våra politiker bättre förståelse. Valtider är krävande. Vi kunde ta de retoriska överdrifterna med en nypa salt. Det är ju trots allt fantastiskt att de sätter sig själva på spel och ställer upp i val.