"– Ingen dör så grymt som (kräftan), ty den dör levande." skrev redan den svenska 1700-talsdiktaren Johan Henric Kellgren, men än i dag är kräftan och det brutala sätt på vilket den slutar som människoföda en populär källa till inspiration. Djurets desperata död och människans njutningsfyllda frosseri i rötmånadens klibbiga hetta, sommarens skönhet och den annalkande höstens mörker, en jättelik insekt som gnager på sjunkna kadaver i sjöbottnens mörka gyttja innan den själv fiskas upp i dagens ljus för att förtäras som en delikatess; mängden bitande absurda kontraster stimulerar inspirationen och fantasin, också på mindre aptitretande sätt.
ANDRA LÄSER
