Crusells musik en outsinlig källa till glädje

Bild: Skivomslag

Engelske mästerklarinettisten Michael Collins och Svenska kammarorkestern har gjort fräscha och medryckande tolkningar av Bernhard Henrik Crusells musik.

Bernhard Henrik Crusell: Klarinettkonserterna nr 1-3, Introduction et air suédois varie. Michael Collins och Svenska kammarorkestern. (Chandos)

Det har sagts tidigare, men tål att upprepas: Bernhard Henrik Crusells musik är en outsinlig källa till glädje. Den formligen sprudlar av positiv energi utan att för den skull förfalla till någon som helst form av banalt insmickrande ytlighet. Kort sagt; det är musik man blir på gott humör av.

Nystads store sons karriär är på många sätt helt enastående. Inte bara var han en av samtidens främsta klarinettister i världen, som 1802 framförde Mozarts klarinettkonsert för första gången efter publicerandet. Crusell, som träffade bland andra Weber, Mendelssohn och Meyerbeer, låg dessutom som tonsättare skyhögt över tidens genomsnitt.

Att hans musik nästintill fullständigt hade fallit i glömska utanför den nordiska kontexten innan den 17-åriga Emma Johnson 1984 vann EBU:s tävling för unga musiker med f-mollkonserten är med andra ord smått osannolikt. Därefter har saker och ting dock rört på sig desto snabbare.

Obetalbar humor

I dagsläget har vi ett tiotal kompletta inspelningar av Crusells, självfallet för honom själv skrivna, klarinettkonserter – jämte ett ansenligt antal inspelningar av hans övriga verk – som samtliga, alltsedan Karl Leisters och Osmo Vänskäs drygt 30 år gamla BIS-version med Sinfonia Lahti, håller en glädjande hög nivå.

Det verkar som om Crusellkonserterna skulle få exekutörerna på lika gott humör som åhörarna. Kari Kriikku (Sakari Oramo, Ondine) excellerar de för instrumentet lika välskrivna som krävande styckena med en dödsföraktande virtuositet och obetalbar humor och Martin Fröst (Okko Kamu, BIS) kommer härvidlag inte långt efter.

Min personliga favorit har hittills måhända ändå varit Kungliga Hovkapellets soloklarinettist Per Billmans såväl tolknings- som soundmässigt superba Naxosversion från 1999 med Uppsala kammarorkester och Gérard Korsten, som på ett nära nog perfekt sätt balanserar mellan positivt publikfriande virtuositet och innerligt känslosam lyrism.

Fräscht och medryckande

Och nu har då engelske mästerklarinettisten Michael Collins äntligen anslutit sig till den illustra skaran med formidabelt fräscha och medryckande tolkningar med Svenska kammarorkestern, som han själv leder med en nästintill kuslig, om än aldrig torrt perfektionistisk, precision.

Den tredje, sannolikt först komponerade, B-durkonserten op. 11 görs med all tänkbar charm och samma gäller den schvungfulla första konserten op. 1, vars energiladdning är avsevärd. Den andra konserten i f-moll (op. 5) är den sist skrivna, allra senast 1814, vilket även tydligt framgår av den harmoniska rörlighet och dramatiska glöd Collins så effektivt understryker.

Som festlig bonus bjuds vi på Introduction et air suédois varie. En serie variationer över Olof Åhlströms för alla studentkorister bekanta dryckesvisa Goda gosse glaset töm, där den för Crusell så typiska humoristiska glimten i ögat är ständigt närvarande. Är Collins inspelning av konserterna den bästa hittills? Eventuellt, och även om konkurrensen är benhård skulle jag kanske ändå hålla en hacka på Collins som alternativet för den som ännu inte bekantat sig med Crusell.

Kriikkus arton år gamla inspelning var, intressant nog, blott den andra och hittills sista i Crusells fädernesland gjorda och visst är det nu hög tid att åtgärda bristen. Vi väntar med andra ord på Kriikkus mantelbärare Christoffer Sundqvists version. Något säger mig att han rentav kan ha något nytt att komma med.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00