Coronamotti och patriotism präglar kampen

Patriotismen upplever i Finland en tydlig högkonjunktur i coronakrisens spår.

Coronasituationen har skapat möjlighet för alla att visa sin patriotism. Kvinnan med det Tjernobylinspirerade ansiktsvisiret på Alko, mannen som förmanar den elvaåriga flickan för att hon onödigt rör gräddförpackningarna i stormarknaden eller hon som på trettio meters avstånd deklarerar på cykel att hon vill ha "säkerhetsavstånd" på gångvägen gör alla sin plikt. De räddar liv och tar sitt ansvar för fosterlandet.

En sann patriot lyssnar på myndigheternas direktiv och håller två meters lucka. En känsla av stridsvilja och sammanhållning mot en gemensam fiende sprider sig. I kampen ingår även att man förfärar sig över vad som pågår på andra sidan Bottenhavet. "Dödsexperimentet" i det närmaste grannlandet uppfattas som en bekräftelse på vad man redan visste om lättjan i storebrorsnationen.

Patriotismen upplever i Finland en tydlig högkonjunktur i coronakrisens spår. På ett synnerligen intressant sätt ställer det finska samhället med få undantag upp på alla direktiv som ges av det politiska ledarskapet. Som invandrare kan man bara förundras och djupt imponeras av den totala uppslutningen. Få klagar egentligen. Ifrågasättandet av de stundtals obegripliga reglerna är påfallande lamt även om diskussionerna pågår för tillfället om öppnandet av skolorna. Varför?

Det enda rimliga svaret är att ett land och en befolkning som i dag leds av människor vars far- och morföräldrar genomgick det senaste krigets påfrestningar är fullt medvetna om vad som krävs. När det verkligen behövs går det alltid att falla tillbaka på viljan att se till fosterlandets och dess folks överlevnad före det egna välbefinnandet. Det är innebörden av patriotism. Man tar order utan att diskutera – åtminstone inte alltför mycket.

Kanske är det den lägre graden av patriotism som gör det svårare att i Sverige samla befolkningen kring hårdare regler. Toleransen för att kringskära livet alltför mycket är mindre. Det egna välbefinnandet går före fosterlandets väl. I trygghetsnarkomanins och cykelhjälmarnas förlovade land är man plötsligt märkligt beredd att ta förluster. Rädslan för att bryta ner samhället ekonomiskt förefaller större än att dödssiffrorna stiger. Kan det vara så att den historiska erfarenheten av kriser som finns färska i befolkningens minne har en betydelse i detta sammanhang? Strategin mot viruset kan på ett avgörande sätt påverkas av vad man tror sig kunna kräva av befolkningen.

Finländarna har genom sin brutala fasthet och imponerande patriotiska sammanhållning skapat en framgångsrik motti i strid med en övermakt som ingen trodde David skulle kunna besegra. Vid vägspärrarna på motorvägen till Nyland skars inte de sovjetiska pansarkolonnerna av utan nu handlade det om viruset som inringades och nöttes ner i uthållighetsprövande närstrid. Det finska samhällets tydliga sammanhållning kring att ingen ska lämnas efter är ett eko från det förflutna. Ingen ska dö i onödan av corona. Vilka konsekvenser som den inslagna vägen kan komma att få på längre sikt är ointressant. Om det är ännu en marsfred eller ett frontsammanbrott mitt i sommaren som väntar runt hörnet är ingen diskussionsfråga. Det är här och nu striden sker. Finska patrioter sluter leden och tvättar händerna, ofta. Konsekvenserna får man ta senare.

Martin Hårdstedt, professor i historia, Sverigesvensk, Tavastehus

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning