Claes Andersson om Jenni Haukios dikter: Molnen stöter sina knän

Jenni Haukio på en bild tagen under Finlandsarenan i Björneborg 2019. Bild: Roni Rekomaa/Lehtikuva

Den här artikeln publicerades ursprungligen den 19 maj 2013. Claes Andersson presenterade då några av Jenni Haukios dikter i svensk översättning. Andersson skrev: "Som lyriker förmedlar Jenni Haukio en stark känsla av närvaro och omsorg."

Lyrik

Jenni Haukio

Paitasi on pujahtanut ylleni.

Savukeidas 1999.

Siellä minne kuuluisi vihreää ja

maata. Savukeidas 2003.

Sinä kuulet sen soiton.

Savukeidas 2009.

Jenni Haukio hör till de senaste årens mest uppmärksammade finska lyriker. Hennes tre diktsamlingar är slutsålda och har nu utkommit i nya upplagor. Med sin debutsamling 1999 Paitasi on pujahtanut ylleni (Jag har dragit på mig din skjorta) vann hon det nationella Runo-Kaarina-priset. Fyra år senare utkom hennes andra diktbok Siellä minne kuuluisi vihreää ja maata (Där det borde finnas grönt och jord) och år 2009 kom den tredje diktsamlingen Sinä kuulet sen soiton (Du hör musiken).

De översättningar som förekommer i recensionen är ur den senaste samlingen och gjorda i samarbete med Tua Forsström.

Jenni Haukios dikter förmedlar en stark känsla av närvaro och omsorg. I hennes värld är naturen besjälad och personifierad, himlen talar med havet, molnen stöter sina knän mot strandens klippor och vinden knäpper på gäddans förtorkade ryggrad. Hon är animist, men utan uttalat kristna förtecken.

Jag kommer att tänka på Pablo Nerudas naturdiktning eller Gunnar Björlings all-närvaro. Av filosoferna påminns jag om Spinoza, med hans gudsnärvaro i allt levande. Det är som om författaren ville skydda och försvara det svaga och försvarslösa i en natur och en tillvaro som är stadd i ständig förvandling, där åldrandet och vissnandet föder nytt cykliskt liv i en aldrig avstannande rörelse. Följande dikt är titeldikten från hennes tredje och senaste bok:

Isarna ger sig av dit himlen böjer sig

ner för att tala med havet,

och vattnet och rymden möts

molnen stöter sina knän mot

strandens klippor

och silltrutens ben förmultnar

i vassens tunna mull.

Snön som flyr det skygga ljuset

sköljer bort höstens lämningar,

de tömda frökapslarna som ännu

rasslar av salt,

som havets förstenade fjäll ännu

dunkelt slipar

En modfälld vind knäpper på

gäddans förtorkade ryggrad,

de döda grässtråna låtsas att det

är vår,

regnet blåser björkens frömjöl

över dem.

En melodi som droppar av aprils

närsynta förväntningar

isarna går och så blir du till,

du hör musiken –

Jenni Haukio är född och uppvuxen i Björneborg och hennes dikter är ofta förankrade i traktens skärgård och med minnen från barndomens somrar. Några av hennes naturminiatyrer är laddade med en tydlighet som kan påminna om Bo Carpelan:

Sjörök i oktober över viken utan fåglar

vattnet är klart, granitblått

någonstans darrar juni,

ännu växer nytt gräs

över stenskvättans bo.

Här finns också dikter om ensamhet och kontaktlöshet som genomströmmas av en stillsam humor och uppgivenhet. Hur väl känner jag inte igen den letargiska frestelse som i oblomovsk anda så lätt övermannar oss och gör oss viljelösa och handlingsförlamade:

Man vattnar inte den slokande

krukväxten,

bryr sig inte om hur törstig den är

i den gassande solen genom

köksfönstret

som gör grönt till gult.

Man låter kaffet torka i det öppnade

paketet,

mjölken surna i kylskåpet,

batterierna i radion ta slut,

algerna frodas i akvariet

och snäckorna ta över.

Man skriver ett brev utan mottagare

sticker varje morgon in det

genom luckan

och tar varje kväll emot det

returnerat till avsändaren.

Jenni Haukio har sin styrka i det direkta och på ett avväpnande sätt oskuldsfulla tilltalet och i kraft av sina konkreta och tydliga iakttagelser; hon har ett exakt visuellt minne för tecknen och skeendena i naturen.

Hennes stillsamma humor är tilltalande liksom hennes uppriktighet när hon skriver om ensamhet och kontaktbehov. Ibland kan hennes språk bli en aning överlastat med adjektiv och adverb som snarare försvagar än förstärker varandra. Någon gång känns hennes naturbilder lite tillrättalagda och alltför "vackra". Men invändningarna väger lätt mot dikternas förtjänster: uppriktigheten, varsamheten, konkretionen, humorn och den starka känslan för det svaga och utsatta.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning