Cirkus förlänger känslospråket

FAMILJEPORTRÄTT. Milla Järvinen, Saku Mäkelä, Henna Kaikula och Ulla Raitio i den fascinerande nycirkusföreställningen Sivuhenkilöt. Bild: Heli Sorjonen

Regissören Alma Lehmuskallio har skapat en öm och tilltalande föreställning under tenaljen von Fersens tomatröda tegelvalv på Sveaborg.

Sivuhenkilöt

Text: Eira Virekoski. Regi: Alma Lehmuskallio. Koncept: Henna Kaikula, Alma Lehmuskallio, Eira Virekoski.

Scenografi och kostym: Janne Vasama. Ljud: Joonas Outakoski. Ljus: Ainu Palmu.

På scenen: Milla Järvinen, Henna Kaikula, Saku Mäkelä, Ulla Raitio.

Föreställning under What the Cirk-festivalen på tenaljen von Fersen på Sveaborg 17.11.

Den gamla mamman blir allt äldre och sjukare, men vägrar gömma sig och tyna bort. I stället tar hon dotterns och svärsonens hela middagsbord i besittning, tränger sig genom hinderbanan av klirrande glas, porslin och bestick med armar och ben. Med hela sin knotiga kropp.

I Sivuhenkilöt (Bifigurer) används cirkuskonster för att förmedla svårgripbara och smärtsamma känslor – stämningar som flyr orden, men som är nästan fysiskt närvarande i rummet. När den gamla kvinnan, underbart gestaltad av cirkuskonstnären Henna Kaikula, protesterar mot sitt underläge i familjen genom halsbrytande akrobatik, uppstår en tung och på samma gång upprymmande atmosfär.

Ulla Raitio, i rollen som den gamla kvinnans dotter Alma, "tappar" i sin tur benet när hennes man försöker röra vid henne. Gesten är mästerlig, den förmedlar så mycket hos figuren, hennes upprördhet, svartsjuka och kränkta stolthet. Som en ödla som av förskräckelse tappar sin svans.

Sällsam humor

Regissören Alma Lehmuskallio har skapat en öm och tilltalande föreställning under tenaljen von Fersens tomatröda tegelvalv på Sveaborg. Mjukt och humoristiskt skildrar Lehmuskallio personer som hamnat utanför i samhället och sina egna liv. Föreställningen är förlagd till 1910-talet, till en annan, hövisk kroppskultur. De svartvita gestalterna påminner i den gamla fästningsmiljön i själva verket om spöken som väntar på att någon ska röra vid dem och göra dem varma och levande igen.

Ingen av personerna upplever sig själva vara i huvudrollen. Ulla Raitios mästerligt gestaltade hustru lurar med blossande kinder bakom dörren och tror sig urskilja olämpliga ljud.

Eira Virekoskis text är underbart karg. De kantiga orden och uttrycken ger plats för en sällsam och delikat humor.

Pjäsen har en del schablonaktiga drag och vissa smått övertydliga scener. Men scenkonstnärernas närvaro, talang och det mer vilt poetiska cirkusmaterialet kompenserar. Skådespelaren Ulla Raitios utsökta, minutiöst detaljerade mimik och kroppsspråk sjuder av stränghet och begär. Varje replik hon fäller är på samma gång hård och skör.

Saku Mäkelä spelar den äkta maken som drömmer sig bort i tablåmåleri. Lika fantastiskt målar han med kroppen i de breakdanceaktiga numren. Milla Järvinen, klädd och sminkad som en näpen sekelskiftsdocka, får till en spännande sträv scennärvaro och bjuder på ett häftigt nummer när hon ger sig i närkamp med en skranglig stålsäng.

Sivuhenkilöt är en fascinerande föreställning där cirkusen inte är en illustration utan en förlängning av språket.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Är du vuxen och vill bli närvårdare? Studiestart i mars 2020! Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning