Charmigt nostalgiskt skimmer över musikfestspelen Korsholm

IMPONERAR. Det stora utropstecknet under måndagens stadshuskonsert var Pia-Karin Helsings miniatyrrecital, skriver Mats Liljeroos.Bild: Maria Fäldt

När Pia-Karin Helsing tolkade Sibelius sånger med sin pregnanta lyriska stämma infann sig en oemotståndligt gammaldags stämning i Vasa stadshus. På Ritz återupplivades stiligt åldrade Beatlesklassiker.

Musikfestspelen Korsholm. Saga och sanning i Vasa stadshus & Sgt. Pepper's Live på Ritz 31.7. Siljamari Heikinheimo, Maano Männi, violin, Dalia Stasevska, altviolin, Joona Pulkkinen, cello, Teemu Kauppinen, kontrabas, Ralph Manno, klarinett, Etienne Boudreault, fagott, Ville Hiilivirta, valthorn, Akiko Sigfridsson, Johannes Piirto, piano, Pia-Karin Helsing, sopran, Boreakvartetten, Teemu Aitoaho, sång & gitarr, Stefan Brokvist, trummor, Kalle Katz, keyboards, Stefan Lindblom, gitarr & sitar, David Myhr, sång & gitarr, Eero Paalanen, bas, Stefan Backas, ljud, Kristoffer Svenn, ljus, Robert Back, visualisering. Vasa stadsorkester under Markus Fagerudd. Sibelius, Piirto, Kilpinen, Strauss, Beatles.

Vad beställningar beträffar kan Musikfestspelen Korsholm stå som ett föredöme för resten av våra festivaler i genren. Ett nytt verk per år är det normala men i år slås det, Finland 100 till ära, på stort med hela fyra uruppföranden: förutom Uljas Pulkkis vid öppningskonserten hörda Evolution även Matti Heininens (f. 1984) i söndags hörda stråkkvartett Parallel Universes och solofagottstycke Study in Apparitions samt Johannes Piirtos pianokvintett.

Pianokometen Piirto (f. 1993) är en gudabenådad improvisatör och stilistisk kameleont och den föredömligt kompakta (18 minuter), ultraexpressionistiska kvintetten var något av en överraskning i sin relativt rigorösa, stundtals nästan om Andra Wienskolan minnande atonalitet.

Pianostämman var extremt virtuos och på det hela taget originellt avfattad, medan stråksatsen kändes mindre angelägen. Jag misstänker att det handlar om ett slags experiment – och ett långt ifrån ointressant sådant – i en ung tonsättares sökande efter en egen röst och nästa verk kommer sannolikt att te sig diametralt annorlunda.

Måndagens stadshuskonserts med festivalen delade motto Saga och sanning genomsyrade förvisso en stor del av helheten, och visst är det svårt att tänka sig en lämpligare öppning än Sibelius första orkestrala tour de force En saga, i Jaakko Kuusistos kongeniala oktettarrangemang.

Richard Strauss nostalgiska Metamorphosen för 23 solostråkar – nu hörd i en av Rudolf Leopold färdigställd adaption för sju stråkar – fick ett utomordentligt laddat framförande av Boreakvartetten plus Dalia Stasevska på altviolin, Joona Pulkkinen på cello och Teemu Kauppinen på kontrabas, medan det stora utropstecknet blev Pia-Karin Helsings miniatyrrecital i början av den andra konserthalvan.

Helsings pregnanta lyriska stämma, relativt snabba vibrato och, av allt att döma, noggrant avvägda teatraliska utspel har något oemotståndligt gammaldags över sig och stundtals fick man i Sibeliussångerna känslan av att Ida Ekmans inkarnation hade intagit stadshusscenen.

Akiko Sigfridsson ackompanjerade med sedvanlig smak och temperament och den enda kritiken är att man kunde ha önskat sig mer fantasi i Sibeliusurvalet – Svarta rosor, Var det en dröm?, Säv, säv, susa och Flickan kom ifrån sin älsklings möte i all ära, men hur hade Helsing tolkat exempelvis Soluppgång eller På verandan vid havet? – och varför inte, i stället för enbart Stjärnorna äro så stilla, göra hela Yrjö Kilpinens fina Erik Blomberg-opus 48?

Unikt sound

The Beatles åttonde studioalbum Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (1967) har hyllats som inte bara populärmusikhistoriens första konceptalbum utan även dess mest inflytelserika skiva någonsin, vilket självfallet tål diskuteras.

Konceptalbumfadern lär nog vara Frank Sinatra och själv håller jag den föregående Beatlesplattan, Revolver, för på vissa plan mer nyskapande medan Brian Wilsons geniala, av Rubber Soul inspirerade Beach Boys-klassiker Pet Sounds – som i sin tur inspirerade Beatles till Sgt. Pepper's – kanske ändå är en större enskild bedrift.

Och ändå har Sgt. Pepper's ett alldeles speciellt skimmer kring sig, vars dragningskraft bara ökat med åren.

Skivans unika soundmässiga tilltal handlar i mångt och mycket om "den femte beatlen", producenten George Martins innovativa arrangemang, som vid musikfestspelens hyllning till den stiligt åldrade 50-åringen erbjöd arrangören – och kvällens dirigent – Markus Fagerudd en nog så tacksam utgångspunkt.

Fagerudd har, klokt nog, inte försökt uppfinna hjulet på nytt utan på ett lagom respektfyllt sätt spunnit vidare på originalet och effektivt utnyttjat de extra färgläggningsmöjligheter som symfoniorkestern erbjuder. Detta är en estetik som mångsysslaren Fagerudd behärskar på sina fem fingrar och allt kändes rätt och riktigt, även om det nog hade suttit bra med en ännu vildare kakofoni i slutet på A Day in the Life.

Ritzkonsertens första halva med övriga Beatlesklassiker bjöd ävenså på ett antal guldkorn – att Lennon & McCartney ansåg sig ha råd att utelämna Strawberry Fields Forever och Penny Lane från Sgt. Pepper's kan jämföras med att Brian Wilson inte tog med Good Vibrations på Pet Sounds – även om vi kanske hade kunnat leva utan i sig ikoniska McCartney-evergreens som Yesterday och Eleanor Rigby.

Popbandet med basisten och, jämte Hippi Hovi, projektets idékläckare Eero Paalanen – som även hade arrangerat den första konserthalvan – i spetsen gjorde väl ifrån sig och Teemu Aitoaho imponerade med sin genuint Lennonliknande röst, medan David Myhrs i sig snygga stämma kändes mer opersonlig.

Robert Backs ömsom nostalgiska, ömsom psykedeliska visualisering satt bra i sammanhanget, medan det största minusstrecket ristas för mixningen. Basen och trummorna dominerade onödigt på bekostnad av resten av bandet och symfoniorkestern – inte minst träblåset – hamnade mestadels i rejäl volymmässig offside.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00