Splittringen är kvar, men brexit närmar sig

Oenigheten kring brexit finns kvar efter arbetarpartiets och de konservativas partimöten. Men tiden håller på att rinna ut.

EU har låtit förstå att toppmötet 19-20 oktober är sista chansen att komma överens om en uppgörelse om utträdet. Om det inte finns något förhandlingsresultat - eller åtminstone en entydig politisk deklaration om principerna för ett utträdelseavtal - blir Storbritanniens EU-utträde verklighet den 29 mars 2019 utan avtal om framtiden. Det fria flödet av människor, varor, tjänster och kapital över Engelska kanalen stängs av med en gång.
Den konservativa kongressen präglades från början till slut av splittringen inom partiet. De hårdföra brexitförespråkarna eftersträvar en total brytning, premiärminister Theresa Mays moderatare linje siktar på ett regelverk som gör relationerna så smidiga som möjligt.
Motsättningen innebär att Theresa May måste kämpa för sitt partiledarskap samtidigt som hon ska leda den kanske svåraste och viktigaste politiska process som någon brittisk premiärminister har ställts inför i fredstid. Den förre utrikesministern Boris Johnson gör ingen hemlighet av sina ambitioner att efterträda May, och han underkänner helt hennes planer på ett smidigt utträde, mjuk brexit.
Boris Johnson hörde till de ledande brexitförespråkarna, och stod för några av de grövsta överdrifterna om den rosiga framtid som väntar britterna utanför EU. Det ligger en viss ironi i att han blir tvungen att leverera det han lovade ifall han blir premiärminister.
I sitt konferenstal försvarade May kraftfullt den moderata brexitlinjen.
Men fortfarande handlar det mera om hur man vill att brexit ska bli än om hur man kommer dit. En av brexitkampanjens centralaste - och mest orealistiska - idéer var att Storbritannien kan lämna EU men behålla medlemskapets fördelar.
Theresa Mays program är mera realistiskt än så. Men grundtanken i det är att Storbritannien till exempel kan vara kvar i det fria handelsutbytet, men välja bort andra delar av EU:s princip om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Men för EU är den fria rörligheten en odelbar helhet.
Det är betecknande att diskussionen i Storbritannien inte alls berör det faktum att EU tydligt har sagt att Theresa Mays plan är en bas för förhandlingar, men inte kan accepteras som sådan.
Storbritannien är inte en jämbördig partner till EU:s 27 kvarvarande medlemmar. Frankrikes finansminister Bruno Le Maire säger att det vore slutet för EU om ett land kan lämna unionen men behålla förmånerna. Med en uppriktighet som britterna antagligen uppfattar som respektlös sade han att för EU är Europas framtid viktigare än Storbritanniens.
Labour signalerade vid sitt partimöte att man är redo att driva fram en ny folkomröstning om utträdelseavtalet inte är tillfredställande, och om det inte blir nyval.
May uteslöt en ny omröstning eftersom det skulle underkänna folkviljan sådan den uttrycktes i juni 2016. Det är en politisk låsning.
Majoriteten för brexit var mycket knapp, nästan hälften av de som röstade ville stanna kvar.
Kampanjen för brexit fördes med argument som varierade mellan överdrivna och förenklade och rena lögner. Det är inte att underkänna folkviljan om man låter folket ta ställning till brexit i verkligheten.
Theresa May stärkte sin ställning genom ett laddat och kraftfullt konferenstal. Det kan ge henne mandat att backa från en del av de positioner som EU inte kan acceptera. Men också EU-sidan måste ge efter på någon punkt.
Det blir hårda förhandlingar under de dagar som återstår till toppmötet. Når man ett avtal måste båda parter kunna säga att de gjorde allt vad de kunde, och att resultatet är det bästa som kunde uppnås.

ANDRA LÄSER