Recension: Kammarmusiken i går och i dag under Korsholmsfestspelens jubileumsdag

Jubeilumskonserten på Musikfestspelen Korsholm blev en skönt spretig tillställning där det förflutna, nuet och framtiden var närvarande.

John Storgårds, Cecilia Zilliacus, Henri Sigfridsson, Vicki Powell och Marko Ylönen uppträdde på jubileumskonserten i Vasa stadshus.

Klassisk musik

Musikfestspelen Korsholm. Dmitry Sitkovetsky, John Storgårds, Cecilia Zilliacus, Mihaela Martin, violin, Vicki Powell, altviolin, Frans Helmerson, Marko Ylönen, Kati Raitinen, cello, Henri Sigfridsson, piano, Norbotten Neo (Johannes Schantz, violin, Anastasia Shugaeva, altviolin, Nikolay Shugaev, cello, Sara Hammarström, flöjt, Robert Ek, klarinett, Mårten Landström, piano, Daniel Saur, slagverk), Seppo Kimanen, konferencier. Torstensson, Leinonen, Bacewicz, Popper, Dvořák, Mendelssohn. Jubileumskonsert i Vasa stadshus 31.7.
Åtta av de nio konstnärliga Korsholmsledarna genom tiderna var i söndags, 40-årsjubileet till ära, i farten på scenen. Den allra första, Seppo Kimanen, som sparkade igång musikfestspelen 1983, har i och för sig lagt cellon på hyllan men bidrog i stället med en jubileumsföreläsning med den nog så ambitiösa titeln ”Kammarmusik i går, i dag och i morgon”.
Vore stoff för åtminstone ett veckoslutsseminarium, men Kimanen hade valt att hålla det hela på en basnivå med musikhistoriska nedslag från Bach till Pär Lindgren. Vi bjöds, skojigt nog, på levande musikexempel, men tyvärr tog tiden slut inte bara i Messiaens Kvartett för tidens ände utan även i föreläsningssalen och det vi fick veta om dagsläget var att den samtida kammarmusiken på grund av de ofta avsevärda tekniska kraven har tappat den amatördimension som varit en så viktig del av kammarmusicerandet genom seklerna.
I framtiden är det därtill fullt möjligt att kvantdatorena öppnar helt nya dimensioner för tonsättarna samt att morgondagens komponister även kan vara representanter för den artificiella intelligensen. I sig spännande perspektivöppningar, men vad dagens kammarmusik beträffar hade det ändå varit på sin plats att inom ramen för en vidare tolkning av begreppet dessutom lyfta fram jazzen, som de facto är kammarmusik i sin mest renodlade form.

Skön spretighet

Själva jubileumskonserten fick, med sitt stilistiskt i sig skönt spretiga programupplägg och väl tilltagna längd, de något äldre festivalbesökarna att med skräckblandad förtjusning dra sig till minnes Sitkovetskyerans famösa maratonkonserter, även om Cecilia Zilliacus höll sig betydligt snällare på mattan (durationen landade på blott 3 timmar och 20 minuter).
Kimanen var i egenskap av konferencier pratglad så det förslog även under jubelkonserten och vissa av de mer och mindre spontana artistintervjuerna var både informativa och underhållande – vi fick bland annat veta att Zilliacus och John Storgårds har ett gemensamt förflutet på Wegeliusinstitutets sommarkurser.
Seppo Kimanen intervjuade Olli Mustonen som uppträdde på jubileumskonserten.
Bland de förbidefilerande tonsättarna kan speciellt nämnas den hos oss relativt okände Klas Torstensson (f. 1951), vars Pocket Size Violin Concerto (2010) – superbt framförd av Johannes Schantz och några av kompisarna i årets husband, samtidsmusikspecialiserade septetten Norbotten NEO – var en fräsch överraskning i sitt energifyllda tilltal, där ett modernistiskt tonspråk luckrades upp av bland annat svensk folkton.
Grażyna Bacewiczs Kvartett för fyra violiner (1949) och David Poppers Requiem för tre cellor och piano (1892) var förutom bra musik även spännande tack vare sina ovanliga besättningar, medan två av Dvořáks Slaviska danser i originalarrangemang för fyrhändigt piano exekverades frejdigt av Henri Sigfridsson (konstnärlig ledare 2013-2017) och norbottningarnas Mårten Landström.

Skogens väsen

Årets hustonsättare Minna Leinonen hämtar gärna sin inspiration från vardagens detaljer, omgivningar och fenomen och festspelens beställningsverk, den nu uruppförda Avlagringar (på engelska Strata) för pianokvintett, kan ses som en musikalisk tolkning av skogens väsen, ljud och topografi. Något lyssnaren i gemen förstås inte behöver bry sitt huvud med. Leinonens musik griper spontant tag i en och känns sin modernistiska grogrund till trots aldrig pannskrynklande eller onödigt svårgripbar. Skogens ande gjorde sig nog gällande för den som så önskade.
Och visst var Mendelssohns stråkoktett en på många sätt optimal, om än onekligen smått fantasilös, avrundning på konserten och en klart skojig idé var att de fyra violinerna, liksom cellorna, bytte plats satserna emellan så att varje violinist spelade samtliga stämmor. En rasande briljant tolkning handlade det dessutom om och visst skulle det ju, med tanke på vem som satt bakom notställena, bara ha fattats annat.
Kortvarige konstnärlige ledaren Olli Mustonen (1989, delvis i samarbete med Dima Sitkovetsky) uppträdde som en av kvällens överraskningsgäster tillsammans med Sitkovetsky i Prokofjevs Fem melodier för violin och piano. Den nionde festspelsledaren Dima Slobodeniouk (2007, 2009) är åter i elden vid avslutningskonserten på onsdag med Haydns Årstiderna på programmet och dagen innan kungörs festspelens nya konstnärliga ledare och verksamhetsledare. Spännande saker på gång i Vasa stad.

ANDRA LÄSER