Rustad med 49 amuletter och vita sandaler skulle Guldpojken gå mot ett liv efter döden

Han var 128 centimeter lång och bara 14 eller 15 år gammal när han dog. Kort efter döden balsamerades han omsorgsfullt och smyckades generöst. Pojkens kropp lades i dubbla kistor och jordfästes på en begravningsplats i hopp om att han skulle få ett nytt liv.

Omkring 2 200 år senare, år 1916, hittades mumien i samband med utgrävningar i södra Egypten. Den förvarades orörd i en museikällare i ytterligare drygt hundra år tills ett forskarlag nyligen scannade den med datortomografi.

När Sahar Saleem, professor i radiologi vid universitetet i Kairo, och hennes kolleger examinerade mumien digitalt gjorde de flera intressanta fynd. Vad de inte kunde fastställa var dödsorsaken: den välbevarade kroppen bar inga spår av yttre våld och tänderna var i utmärkt skick. Forskarna slöt sig till att han hade ätit hälsosam mat och inte behövt hungra.

Forskarna resonerar att pojkens familj måste ha varit mycket välbärgad och att han därför haft hög socioekonomisk status. Annars kunde han inte ha varit så frikostigt smyckad.

Pojken hade försetts med inte mindre än 49 amuletter, av vilka många av guld, som aktsamt hade placerats inuti kroppen. Bland annat hade man placerat en gyllene skarabé i brösthålan, skriver Saleem och hennes kolleger i Frontiers in Medicine som redogör för studien.

Skarabén är en amulett med formen av en skalbagge som placerades i den dödas kropp för att ”tysta hjärtat” så att det inte skulle vittna negativt mot den avlidna på domedagen. Det var då högre makter skulle avgöra om den avlidna skulle höra till de privilegierade som skulle få ett nytt liv efter döden, förklarar Saleem i ett pressutskick.

Det är här, i gränssnittet mellan klassisk egyptologi och radiologi med modernaste CT-teknik, som Sahar Saleem är världsledande. Hon kan koppla rönen från den digitala examineringen av kroppen till fornegyptisk tro och kultur för att hjälpa oss förstå varför mumien ser ut som den gör.

De forntida egyptierna trodde, förklarar hon, att chansen att vinna ett nytt liv i hög grad hängde på hur väl rustad den avlidna var. Därför gällde det att smycka och dekorera kroppen så fint som möjligt, och det hade förstås bara de rika råd med. Den aktuella pojken var så extremt påkostat dekorerad att Saleem och hennes kolleger kallar honom Guldpojken.

Alla pojkens inälvor utom hjärtat hade avlägsnats kort efter döden. Hjärnan hade ersatts med harts.

Över bröstet bar pojken en sköld av ett slags kartong, och en tvåfingeramulett hade placerats intill hans oomskurna penis för att skydda hans fortplantningsorgan mot det ingrepp balsameringen medförde. Han bar ett gyllene visir på huvudet och hade en lövtunn tunga i guld placerad i munnen för att han skulle kunna tala i nästföljande liv. På fötterna bar han sandaler.

”Avsikten med sandalerna var antagligen att pojken skulle kunna stiga ut ur sin kista och gå. Enligt den tidens ritualer måste den döda bära vita sandaler för att vara from och ren”, säger Saleem med hänvisning till De dödas bok, som var något av en begravningsmanual under faraotiden.

Den mumifierade pojken var också rikligt dekorerad med ormbunkar och blommor, precis som faraonerna på den tiden. Traditionen att anhöriga för blommor till graven var etablerad redan i det forntida Egypten.

På Guldpojkens amuletter fanns också det karakteristiska Horusögat inristat – symbolen för vaksamhet och gudomligt skydd i fornegyptisk tro. Utöver guld var amuletterna tillverkade i halvädelstenar, bränd lera och fajans. Deras funktion var att ge kroppen styrka och livskraft i nästa liv.

Egyptiska museet i Kairo ska flytta upp Guldpojken till museets huvudsakliga utställning. Ambitionen är att besökarna ska kunna beskåda den tillsammans med CT-bilder som visar hur kroppen har smyckats och en 3D-utskrift av skarabén för att komma så nära den fornstora egyptiska civilisationens innersta väsen som någonsin möjligt.