Se video: När allt gjordes rätt och ändå gick helt fel i Guggenheimprojektet

Målet var klart. Det skulle byggas ett museum i Södra hamnen. För många år sedan knöts starka krafter till en redan från början rik karavan som tilläts rulla och växa. På onsdagen tog vägen slut i Helsingfors. 53–32 är siffrorna i den avgörande omröstningen i stadsfullmäktige som belyser ett monumentalt misslyckande.

Att så många politiker genomlyste utredningarna och beslutsunderlaget och valde att tro på egna förnuftet i stället för att drömma, som sade att donationer och lån är helt olika saker, som undrade över fotomontage som inte svarar på uppenbara frågor om trafikproblem och som till slut, trötta på alla vändningarna bara ville slita av det gummiband som kallas Guggenheim, väcker frågor om konsulternas roll i paniken som på onsdagen blottades i stadshuset.

Varför fick frågan om Guggenheim utvecklas till en svordom som förstörde middagsdiskussioner från Malm till Ulrikasborg och till slut även fick folk långt ute i regionerna att rasa på Facebook?

Enligt bankiren och frontfiguren Ari Lahti gjorde Understödsstiftelsen för Guggenheim Helsingfors allt rätt. Ari Wiseman, vice ordförande vid Solomon R. Guggenheim i New York, är som fallen från skyarna. Allt var öppet och insynen i projektet fullständig, säger han. Museet skulle värpa guldägg.

Lahti beklagar och säger att ”det är arbetaren som är förloraren” och att det är trist att beslutsfattarna ”inte ser hela bilden” medan Wiseman skyller på omständigheterna som inte går att påverka. Ekonomi, politik – allt är annorlunda nu, säger han.

Wiseman och Lahti och alla andra måste ha missat varningsklockorna som klämtade redan 2011 efter den första presentationen i Finlandiahuset. Alltsammans var så otroligt storslaget men också otydligt, floskler och rena rama palindromerna. Tummen ned. Fem år senare var förslaget, redan det tredje, lite mera renodlat men fortfarande genomsyrat av det som uppenbart många stadsbor och förtroendevalda upplevde är otrevligt konsultsnack.

Lasse Männistös (Saml) sendrag i fullmäktige var sista spiken i kistan. Hans överraskande räkneövningar fick stöd av biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen samt partikamraten Harry Bogomoloff, som sedan ändå röstade emot både Männistös något förbättrade Guggenheimförslag och Viljanens ursprungliga förslag.

Enligt Männistö hade han helt själv tänkt ut ett sista halmstrå och med tanke på förslagets tajmning och klumpiga leverans är det kanske just så. Så många så upprörda politiker har jag inte upplevt i stadshuset sedan diskussionen om VR:s gamla tegelmagasin i början på 2000-talet.

Det är också talande att Centerns lilla fullmäktigegrupp som enhälligt stödde Guggenheimförslaget levererade de tråkigaste anförandena i diskussionen. Det gällde att entusiasmera och piggt lyfta fram sakliga argument. Stadsdirektör Jussi Pajunen sade inte ett ord.

Natten mot torsdagen var det god natt, Guggenheim. Förslaget förkastades slutligen på förslag av en Samlingspartist – Wille Rydman.

Pr-byrån Miltton hade ett enda uppdrag och det var att säkerställa byggandet av Guggenheimmuseet. Det skulle ske genom att övertyga politikerna och stadsborna. Tid fanns hur mycket som helst men utnyttjades dåligt.

Facit över Guggenheim handlar inte alls om huruvida man är för eller emot konst eller i vilken grad finländarna är inåtvända och alls läskunniga, Richard Armstrong i New York, we still might love you, utan om bundsförvanter som inte kan stämma gitarren.