Centraleuropa – dystert och dunkelt?

Staterna runt huvudstäderna har förändrats många gånger, men städerna har bevarat sina särdrag.

De mest intressanta städerna ligger i Centraleuropa. Javisst! Planera en resa till Warszawa, Krakow eller Gdansk. Ha en oförglömlig helg i Budapest, Belgrad, Prag eller Zagreb. Ta en minisemester i Minsk, Kiev eller Bratislava. Samtliga städer har en lång, fängslande och multikulturell historia, ofta i de stora imperiernas skugga.

Centraleuropa? Leder inte tankarna till populismens dystra bälte, som torkar sina bakfönster med västeuropeiska värderingar? Nyheter från regionen förblir mörka och negativa, trots att många väntade att integrationen skulle innebära en politisk och ekonomisk renässans. I verkligheten pågår fortfarande en normalisering av det politiska livet, som i väst innebar cirka 100 års arbete.

De moderna väst- och välfärdsprinciperna har visat sig vara mindre populära i de forna öststaterna. Västeuropa har tvingats erkänna: den andra partens göromål är inte alltid tilltalande. Men stadspolitik är annorlunda än statspolitik, och därför är ett besök i en centraleuropeisk stad alltid givande. Dessa städer har otaliga historiska skikt samt en narration av tolerans och mångfald.

Med anda ord: stadskulturen i Centraleuropa är gammal, rik och varierad. Staterna runt huvudstäderna har förändrats många gånger, men städerna har bevarat sina särdrag. Ofta (men inte alltid) innehåller den centraleuropeiska urbana kulturen uppfriskande kritik gentemot staten. Dock kommer de senaste nationalistiska avbilderna från de stora huvudstäderna, men i kulisserna lever ofta en annan verklighet.

I år firar många centraleuropeiska länder 100 år av självständighet. Det är uppenbart att alla länder och deras politiska kulturer är mycket äldre. Åren 1917–1918 utgör dock en vändpunkt. På många seminarier har man analyserat trenderna för hundra år sedan och evaluerat bland annat de 14 punkterna som USA:s president Woodrow Wilson skisserade i sitt berömda tal inför kongressen i januari 1918.

Syftet var att förhindra att ett tysktalande maktblock skapades i Europa. Det skulle ske genom att stödja demokratins frammarsch. "Punkterna" gällde bland annat hur ockupationsstyrkorna skulle återkallas och gränserna återtas. Viktigt var uppmuntran till "självutveckling" i de regioner som var delaktiga av Österrike-Ungern. Punkt 11 gällde återställandet av områdena Rumänien, Montenegro och Serbien och punkt 14 berörde Polen: det skulle bli ett självständigt land.

Wilson uppmuntrade de små nationernas självständighet. Minoritetsrättigheterna fick plats i Europapolitiken. I Versailles 1919 definierades villkoren för freden. Nationernas förbund och andra transnationella samarbetsorgan uppstod. Målet var att inte bara förändra gränserna, utan reformera människan. Men vi vet hur det slutade – Hitlers Tyskland utplånade steg för steg Wilsons "punkter" och ett förödande krig började.

Efter 1945 tryggades "punkterna" av stadigare alster: FN och Nato. Centraleuropa har sin givna plats i detta spel, som har 100 år gamla rötter. Viktiga frågor är: hur formar man en fungerande nationalstat? Kan man "stoppa" Tyskland och kontrollera Ryssland samt skapa en gemensam europeisk värdebas? Centraleuropa är vår spegelyta i nutid, men även i vår historia och framtid – vare sig vi vill det eller inte.

Laura Kolbe professor i europeisk historia vid Helsingfors universitet och stadsfullmäktigeledamot (C)

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning