Censurens ansikten

Idealbilden är ju att via debatt få fram de bästa argumenten för omsättning i beslut för samhällets bästa.

Vi som lever i yttrandefrihetens grönskande örtagård upplever redan ordet censur som något vederstyggligt. En av grundpelarna för en fungerande demokrati är ju rätten att både muntligt och skriftligt och på annat sätt uttrycka sig utan förhandskontroll. I synnerhet inte statlig.

Vi brukar uppvisa en del förståelse för censur i kristider, då nationens öde står på spel. Men till exempel den form av censur som bedrevs i det så kallade sovjetblocket under kalla krigets tider uppfattas som helt förkastlig.

Frågan är i varje fall om de grova formerna av censur gör oss blinda för mer sofistikerade slag av åsiktsmässig ensriktning. En av de för ögonblicket mest oberoende journalisterna i Ryssland, Vladimir Pozner, berättade för en tid sedan för studenter vid Yale-universitetet i Förenta staterna om de rysk-amerikanska relationernas utveckling sedan kalla krigets slut och berörde i det sammanhanget också sin egen tidigare roll inom det ryska propagandamaskineriet. Där underströk han skillnaden mellan regelrätt censur och det som han kallade för institutionaliserad censur (Corporate censorship). Det senare påminner delvis om det vi kallar för självcensur.

Pozner exemplifierade den institutionaliserade censuren med att berätta hur han hade bekostat en undersökning för att se hur många positiva artiklar om Ryssland The New York Times hade tryckt under de senaste tre åren. Svaret var isande, inte en enda. Inte ens någon udda artikel om att glassen i Ryssland är god.

Man kan kanske utgå ifrån att en eller annan artikel har fått sig en släng av rödpennan, men den främsta orsaken till avsaknaden av positiva infallsvinklar kan sökas i det politiska samhällsklimatet. Journalisterna på The New York Times behövde inte censureras, de insåg själva vad som inte är opportunt. Relationerna mellan väst och Ryssland är i dag enligt Pozner sämre än under Sovjetunionens tid, då debatten var mer varierande. Båda parter insåg då de geopolitiska omständigheterna och risken för kärnvapenkrig. Den risken har ingenstans försvunnit i dag, men ingen förefaller bry sig om det.

Pozner beskriver den avgörande försämringen i relationerna mellan USA och Ryssland som en följd av en serie ömsesidiga politiska felslut, vilka småningom ledde till besluten om en Natoutvidgning österut. Rysslands geopolitiska aktioner beskrivs i väst i dag uteslutande som inneboende aggression, medan väst får uppträda som demokratins riddarvakt, oberoende av bakomliggande kanske mindre ädla avsikter. Den institutionaliserade censuren är här ett bra verktyg, vars följder inte skall underskattas.

Resultatet blir en tendens till att allt mer fatta beslut på rent maktpolitiska grunder. Idealbilden är ju att via debatt få fram de bästa argumenten (enligt någon form av gemensamma kriterier) för omsättning i beslut för samhällets bästa.

När debatten saknas eller tigs ihjäl tappar samhällslivet sin styrfart. Vi har exempel också på nära håll.

Geo Stenius journalist

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning