Censuren slår till mitt i kvällssagan

Bild: Maija Hurme

Det kan handla om allt från rasistiska ord, förlegade könsroller, gammalmodiga värderingar, osunt leverne, problematiska beteenden eller sånt som skrämmer och oroar. Mitt i kvällssagan kan den slå till, censuren som får den vuxne högläsaren att bita sig i tungan.

Barnlitteraturen har alltid varit omgiven av förväntningar på att vara uppbygglig. Vad som sen uppfattas som "nyttigt" för barn har varierat genom tiderna. Men så länge barn är beroende av en vuxen högläsare, har den personen förstås haft en maktposition där hen – på gott och ont – kunnat välja bort det som betraktats som problematiskt.

I en lite vidare bemärkelse kan detta kallas censur. Även om ordet i sin mest snäva definition avser statliga ingrepp för att begränsa yttranden, kan man tala om "censurmentalitet" i en mer allmän bemärkelse. Eller om självcensur då någon lägger band på sig, utan direkta påtryckningar från en högre auktoritet. Syfet med censuren behöver inte nödvändigtvis vara politiskt, utan kan också vara att skydda någon från obehag, som i den klassiska filmcensuren.

Vardagscensur

I den här artikeln ska jag loda lite i den vardagscensur som utövas av småbarnsföräldrar, pedagoger, mormödrar, farfäder och andra som läser högt för barn. Och jag ska börja med att presentera min egen inre censor.

Han är något av en ny bekantskap också för mig själv. På allvar lärde jag känna honom först då jag fick barn. Länge trodde jag att han var en slapp liberal; en som tycker att så gott som alla texter har en basal och principiell rätt att existera, om än inte att spridas i alla sammanhang.

Och det tycker han väl fortfarande. Det är bara det att högläsning för barn inte är någon abstrakt principiell situation. Sagostunden är tvärtom högst konkret, och högst konkreta är också de närvarande barnen. Som högläsare för mina barn har jag märkt att min inre censor inte är fullt så tolerant som jag trodde. Emellanåt kliar det i fingrarna på honom, även om han hellre diskuterar än censurerar.

Men han har också förstått att diskussioner om sådant som koloniala arv och gamla könsroller inte alltid är riktigt begripliga eller intressanta för tre-, fyra- eller femåringar. Att censorn är vaken under sagostunderna beror säkert delvis också på att familjens bokhylla är tämligen vildvuxen: här finns samtida barnlitteratur som vi själva införskaffat, men också gåvor från släktingar och vänner, sådant vi räddat ur boklådor, arvegods och böcker vars ursprung är helt okänt. Gammalt och nytt, originellt och generiskt. Och också om jag tycker att en salig blandning är en bra sak, så innehåller bokhyllan ett fåtal böcker som får censorn att omformulera eller hoppa över. Jag ska ge några exempel.

I Nicke Nyfiken och glassbilen (2013) finns en borgmästare som hoppar in och räddar dagen då Nicke ställt till det för sig. Trots att det på bilderna alldeles tydligt syns att borgmästaren är en dam, introduceras hon med formuleringen "Det var den kvinnliga borgmästarens röst". Man hoppas ju att barnen inte ska uppfatta kvinnliga politiker som någon särskild anomali, så här brukar vi kort och gott läsa "det var borgmästarens röst". Ett minimalt ingrepp som en vaken redaktör borde ha fått till stånd innan tryck.

Något värre är det med sagoboken Den lilla kaninen – en (brittisk?) berättelse om "en pigg liten kanin" som med hjälp av en ekorre, en uggla och sina syskon tar upp kampen mot en elak vessla. Djuren på bilderna är alla helt könlösa, men genomgående kallas alla "han" i texten. I vår läsning får den lilla pigga kaninen och den kloka ugglan hon-kön, medan den finurliga ekorren och vesslan bevarat sina xy-kromosomer. Inte heller här tror jag att censuren i någon väsentlig mening inkräktat på konsten.

Av Elsa Beskow har vi flera böcker. Vissa läser jag gärna, inte minst för bildernas skull. Innehållsligt är berättelserna däremot gammalmodiga i sin moral. Ett stående inslag är förekomsten av aga: olydiga barn som blir smiskade av sina föräldrar eller andra vuxna figurer – och vanligen så att agan framställs som rimlig, rättvis och nödvändig. Här har jag ibland försökt förklara kontexten: att boken är gammal, att förr trodde man ... och avsluta med kontrollfrågan: "Får vuxna slå barn?" som följs av det korrekta nekande svaret. Men då och då har jag hoppat över ett par meningar – eller en hel sida. Delvis beror det på att diskussionen blir lite uttjatad då man läser om samma bok många gånger.

I det här fallet blir inkräktandet inte helt oväsentligt. (Som vuxen tycker jag egentligen att något av det intressanta hos Beskow ligger just i kontrasten mellan barndomens frihetliga känslovärld och disciplinära ideal).

Absurd moral

Hur omfattande den här vardagscensuren är i andra sagosoffor vet jag inte. Säkert finns det föräldrar som månar om att kompromisslöst läsa exakt som det står, medan andra verkar vara betydigt känsligare. Det här läser jag inte för mitt barn! var namnet på en bokutställning på Finlands biblioteksmuseum 2013, där många av exemplen ändå verkar ha varit ganska harmlösa. Men föräldrar är olika.

En del vill undvika sex, andra kiss-och-bajs-humor. För några år sedan uppmärksammade tidningen Vi läser hur rikssvenska förlag och föräldrar reagerar negativt på förekomsten av till exempel öl och cigaretter i bilderböcker, liksom också på svordomar. Sånt har aldrig bekymrat min inre censor. Tvärtom. Jag tycker det är fint att Alfons pappa kan unna sig en öl i Aja Baja Alfons Åberg (1973).

På nätet har jag läst diskussionstrådar med föräldrar som närmast verkar se sagostunden som en sorts sömnmedicin som absolut inte får innehålla substanser som oroar de små liven – en litteratursyn som ger mig utslag, även om inte heller jag vill ge barnen mardrömmar. Det har hänt att jag försökt anlägga en lite mildare röst då Barbro Lindgren grötrimmar om döden i sina böcker om Den vilda bebin: "Sen kommer natten, himlen blir så röd. Och mamman gråter ännu mer. Nu tror hon bebin blivit död". Det ser jag mest som en liten provokation, ett test, från hennes sida. Och mig veterligen har det inte stört barnen, som själva alltsomoftast insisterar på att läsa någon av bokhyllans mörkare eller sorgligare böcker (och dit hör Vilda bebin definitivt inte).

Sen finns det förstås också bilderböcker med den mest absurda moral. På Amazon.com hittar jag My Parents Open Carry (2014) – en amerikansk bilderbok som vill hjälpa föräldrar att förklara varför mamma eller pappa går runt med en pistol i bältet, realistiskt illustrerad. En annan bilderbok framställer bantning som ett recept för småflickor att bli populära i skolan. Och kollegan Maija Hurme – själv barnboksillustratör – berättar hur en av hennes barndomsfavoriter Herr Hasselnöt hamnat på censurhyllan. Sensmoralen i Britt G Hallqvists och Birgitta Nordenskjölds barnbok från 1957 ter sig också oerhört aningslös i dag: En liten flicka får ett artigt brev där hon utlovas en ny klänning ifall hon besöker Herr Hasselnöt och lovar att inte tala om något för sina föräldrar.

Bästa läsare, vilka böcker brukar du censurera i högläsningen för barn? Och hur och varför? Kommentera gärna artikeln och berätta.

Förläggaren: Det som förekommer i världen ska förekomma i barnlitteraturen

Sara Ehnholm Hielm är redaktör vid Förlaget M, och jobbar mycket med just barnlitteratur och bilderböcker. Hon är också mamma till flera barn och konstaterar att frågan om vad man kan "hoppa över" i sin läsning kan bero både barnets ålder och läggning.

– Vissa barn är väldigt känsliga för sexualitet. Att läsa något själv kan vara okej, men om mamma gör det blir det pinsamt. Där kan jag nån gång hoppa över en passage.

– Just nu läser vi Lilla huset på prärien som delvis handlar om hur nybyggarna bemöter indianer. Jag läser allt, men diskuterar det sedan och förklarar att historien var sådan.

Sara Ehnholm Hielm. Bild: Niklas Sandström

Som redaktör kan Ehnholm Hielm bara påminna sig om ett tillfälle då censurmentaliteten gjort sig påmind bland läsarna. Det handlade om Malin Kiveläs och Linda Bondestams Den förträfflige herr Glad (2004), där berättelsens bagare röker en cigarett. Barnträdgårdslärare och andra pedagoger kunde till exempel limma en lapp över giftpinnen i bagarens mun.

– Men så länge vuxna människor röker är det lite skenheligt att ta bort allt sånt från barnlitteraturen. Det som förekommer i världen ska också kunna förekomma i barnlitteraturen. Man ska inte behöva se varje person i en barnbok som ett föredöme.

Eller för att vända på steken: Det är bra att det finns förlag som ger ut barnlitteratur där personernas kön inte är fastställt, men om all barnlitteratur skrevs enligt den mallen vore det problematiskt, eftersom det inte är så världen ser ut, säger Ehnholm Hielm.

Men visst finns det saker som hon skulle kunna uppfatta som stötande i egenskap av förläggare. Hon nämner bilderböcker där precis alla är vita, eller väldigt gammalmodiga könsroller.

– I sådana fall skulle jag säkert diskutera med illustratören och författaren. Men i slutändan är det ett konstnärligt beslut, och jag har aldrig varit i en situation där jag skulle censurera en bok.

Och att också bilderböcker ska kunna handla om ganska hemska saker, som mobbning eller misshandel, ser hon som självklart.

– Så länge det förekommer och är verklighet för vissa barn tycker jag det är viktigt att det skrivs såna böcker. Men det måste göras väldigt väl. Författaren måste gå in i situationen på allvar och det måste finnas ett slut som ett barn kan leva med.

Hur ser du på att vuxna läsare skulle censurera böcker du jobbat med – och inte respektera de konstnärliga beslut som fattats?

– Problemet är om man inte ser barnlitteratur som konst utan som ett pedagogiskt material. Att läsa konst är att utsätta sig för världen. Och så måste det också vara.

– Men jag skulle inte gå så långt att jag skulle säga att man inte får. Då all forskning tyder på att Astrid Lindgren inte skrivit "negerkung" i dag så blir det lite löjligt att insistera på att man måste säga som det står. Det har knappast stor konstnärlig betydelse.

– Men i samtida böcker tycker jag att man som vuxen läsare borde fundera på vad upphovspersonerna vill göra? Kontextualisera ska man alltid, att censurera kan ibland bli lite löjligt.

Författaren: Sverige har blivit ängsligt

Henrika Andersson är barnboksförfattare och ordförande för Fibul, föreningen för författare och illustratörer av barn och ungdomslitteratur. I fem år jobbade hon läsambassadör för Helsingfors Annegård och satt mellan åren 2012 och 2016 som representant i Sveriges Kulturråd för barn- och ungdomslitteratur.

Henrika Andersson. Bild: Lena Malm

Hon tycker att frågan om censur är högintressant och börjar med att reflektera över hur den ter sig ur upphovsmännens synvinkel. Enligt Andersson finns det i dag en allt starkare uppfattning om att barnlitteraturen borde var uppbygglig och politiskt finkänslig, i synnerhet i Sverige. Men för den skapande konstnären håller det inte att sträva efter politisk korrekthet, säger hon, inget bra eller originellt skapas av den som låser sig vid en sådan beställning. En helt annan sak är att den medvetna författaren kan granska sina brister och tillkortakommanden i efterhand.

– Det här gäller precis lika mycket läsaren. Om du bara väljer det politiskt korrekta och håller dig inom snäva ramar – då frångår du allt det viktiga som konst handlar om: att tänja gränser, att stå utanför. Som läsare gör du alla val för dina barn. Du kan läsa att Pippis pappa är "negerkung", men ta det till diskussion. Eller föreslå att sagan blir roligare om vi ändrar den så att några blir flickor? Det viktiga är att alla de här diskussionerna erbjuder så många möjligheter.

Andersson konstaterar att barnets mognadsnivå förstås är väsentlig. Vad kan hen ta in? Vilka beslut måste den vuxna fatta? Hon berättar att hon under sina fyra år i Sveriges kulturråd ofta konfronterades med frågan om vilket ansvar författare och illustratörer av barnlitteratur har.

– Och visst tycker jag att det finns ett ansvar, men det är fasligt om författare och illustratörer börjar förhandscensurera sig själva.

Men hur tänker du om en vuxen läsare gör de här ingreppen i ditt ställe, och censurerar läsningen?

– När en bok kommer ut är den läsarens. Och så länge du läser för ditt barn är det bra. Jag tycker inte att man har några skyldigheter, annat än rent upphovsrättsligt.

– Men jag tror också att barn är så kloka att de ofta ser igenom censuren.

Andersson påminner om att instinkten att tillrättalägga inte nödvändigtvis handlar om rasism eller förlegade könsroller. Det finns också teman som man tänker sig är alltför psykologiskt obehagliga för barn.

– Döden har blivit tabu och det irriterar mig. Barn har oftast en nyfiken och nykter inställning till de allra svåraste frågorna, säger Andersson som för tillfället arbetar på en bok som utspelar sig i sjukhusmiljö.

Där är det svårt att helt undvika döden, om det inte ska bli förljuget.

– I Svenskfinland har vi väldigt bra och modiga barnboksredaktörer. Men i Sverige ser vi hur många är rädda för att stöta sig. Ändå: de riktiga klassikerna är böcker som tar upp de riktigt svåra frågorna.

Till dem kan till exempel Astrid Lingrens Bröderna Lejonhjärta (1973) räknas, en nog så skrämmande och kontroversiell bok, som på sin tid fick kritik för hur den självvalda döden framställs som en möjlighet på slutet. Andersson utesluter inte att en del förlag skulle tveka att ge ut den i dag om manuset presenterades av en mindre känd författare.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning