Bokrecension: Mässlingsstatistik och kexmåltider

Patricia Bruuns berättelse levandegör biståndsarbetets frustrerande vardag i kolonialismens djupa spår.

03.03.2018 09:00 UPPDATERAD 03.03.2018 09:52

PROSA

Patricia Bruun
Efter stormen i Tshikapa. En berättelse från Kongo-Kinshasa
Förlaget M 2018
Patricia Bruun belönades 2001 med Bonniers stora journalistpris för sitt reportage om psykvården i Åbo, och har efter det gett ut två dokumentära böcker – Som om jag var någons skuggsida (tillsammans med Lotta Näse) och Medicin, mat och magi. Med sin nya bok Efter stormen i Tshikapa. En berättelse från Kongo-Kinshasa tar hon ett litet steg vidare från det dokumentära och journalistiska. Beteckningen "berättelse" tillåter en genresvävning mellan fakta och fiktion – en intrig där den kanske inte gick att urskilja i verkligheten, något som "kunde ha hänt".
Resultatet är en läsvärd och intressant bok, som manar läsaren att tänka vidare – på biståndsarbetets realiteter, och på den globala kapplöpningen efter naturresurser. Vems var den lilla diamanten på din ring innan den blev din? Och vem äter geten du betalar för när du ger "en annorlunda gåva" genom Kyrkans Utlandshjälp?

Biståndsarbete vardag

Bruun är förutom författare också sjuksköterska, och stoffet till sin berättelse har hon förvärvat genom medicinskt biståndsarbete bland annat i Kongo-Kinshasa. Hennes beskrivningar av miljöerna känns verkliga och påtagliga; dammet, värmen, de små plastpåsarna som finns överallt, den enahanda maten, säkerhetsföreskrifterna, myggnäten och kommunikationen med mer eller mindre surmulna lokala samarbetspartner.
Jagberättaren uttrycker det odramatiskt traumatiska med att vara ensam och påstirrad vit, och hur det känns att inte alltid orka tro på att det är någon större vits med det hela – att den mödosamma statistikföringen av sjukdomar och den rättvisa utdelningen av proteinkex verkligen inordnar sig i ett större system av långsiktigt och planmässigt hjälparbete. Men hon utför de här uppgifterna ändå, ihärdigt och sakligt. Mycket handlar det också om att bemästra sin rädsla i en miljö vars faror är mångahanda men svåra att bedöma.
Jobbet för henne till staden Tshikapa – och aktualiserar tankar på den belgiska kung Leopold II:s slavar som under bestialiska förhållanden försåg honom med gummi på den tiden fristaten Kongo var hans privata egendom. Från kolonialtidens röveri av naturresurser löper en linje till dagens Tshikapa och kampen om naturresurser, i dag diamanter.

Svensk gruvlicens för diamantgruva

"Berättelsen" om den udda stenen i den lilla pojken Akudas samling skall ses mot bakgrunden av fakta som man lätt kan googla sig till. I Tshikapa har nämligen oljebolaget Svenska Gripen Oil & Gas skaffat gruvlicens för en diamantgruva, läser jag i Svenska dagbladet (13 juni 2016):
"– Provinsen är lugn, ekonomin där bygger till stor del på diamantutvinning. Småskaliga lantbrukare lever i lerhyddor, odlar frukt och producerar träkol. Befolkningen gräver fram diamanter med spade och hittar så mycket så att de kan försörja sina familjer. Vi siktar på att producera i större skala med maskiner som gräver runt 50 meter ner under markytan", säger företagets representant som inte ser någon risk för att bolaget exploaterar området och berövar invånarna en viktig inkomst:
"– De diamanter vi vill åt kräver maskiner, lokalbefolkningen kommer ändå inte åt dem. Vår avsikt är också att anställa folk från regionen."
Medan Swedwatch, organisationen som bevakar svenska företags och investerares ansvarstagande för mänskliga rättigheter och miljö, varnar för att hela Kongo-Kinshasa är ett högriskland:
"En rebellgrupp kan etablera sig från en dag till en annan. Både rebellgrupper och armén kan utnyttja mineralutvinning för att finansiera egen verksamhet."

En radio och några hönor

Mot det här står Bruuns berättelse om lilla Akuda och hans familj: "En sten och sen skulle deras liv vara förändrat. De skulle skaffa en radio och kanske egna hönor." Syftet är att konkretisera vanliga människors absoluta utsatthet i ett land där kampen om naturresurser förs ända in på skinnet av små barn.
Det fiktiviserande greppet lyckas inte fullt ut, historien om Akuda blir lite poänglös och diffus, men jag förstår behovet att försöka gestalta också den här verkligheten bakom ett gravt dysfunktionellt samhällssystem kring diamantfälten.
En annan möjlighet för Bruun att utveckla sin historia hade varit den mera dokumentära och journalistiska. Gärna hade jag läst mera också om Henry Morton Stanley, som "upptäckte" de väldiga naturrikedomarna i området och hjälpte kung Leopold II att bygga sitt utsugarimperium. Eller om den svenska missionären Edvard Vilhelm Sjöblom, en av de första att slå larm om den brutala behandlingen av landets urbefolkning. Nu skymtar de bara som intresseväckande bifigurer i berättarens reflektioner.

ANDRA LÄSER