Bortglömd kvinnlig kompositör lyftes fram i ljuset

Ann-Elise Hannikainen (1946–2012) är en av vårt lands bäst bevarade musikaliska hemligheter och ett trist exempel på den exkluderande elitism som rådde på det finländska konstmusikfältet under det förra seklets sista decennier.

Hannikainen fick tidigt ge upp pianistkarriären på grund av ledgångsreumatism, men gjorde vid trettio års ålder 1976 – då sedan några år tillbaka bosatt i Spanien – en sista kraftansträngning att visa framfötterna som pianist och samtidigt presentera sig som tonsättare för hemlandspubliken med sin nyskrivna pianokonsert.

Den fåtaliga Finlandiahuspubliken var dock inte imponerad och så i ännu mindre grad kritikerna. Då Hannikainen i slutet av 80-talet återvände permanent till Finland hade hon redan i praktiken slutat komponera och befann sig därefter i musiklivets absoluta periferi.

Det nu hörda framförandet var alltså det första i Finland på fyrtiosju år, nu som då med Helsingfors stadsorkester. Och visst var det på tiden. Det handlar inte om något mästerverk, men nog om ett för våra förhållanden uppfriskande apart stycke och mot fonden av den vid tiden för uruppförandet framväxande modernismen är det inte svårt att förstå kritikernas reaktion.

Hannikainens pianokonsert är en stilmässig anakronism. Hennes lärare och sedermera make, tonsättaren och dirigenten Ernesto Halffter, var Manuel de Fallas favoritelev och de Fallas tonspråk har även satt sina tydliga avtryck i stycket, som i övrigt på ett rätt fascinerande sätt rör sig mellan diverse stilar och uttryck.

Stundom dock inom ramen för ett alltför rapsodiskt formspråk och verkets svaghet är avsaknaden av en fungerande dramaturgisk båge. Durationen om 17 minuter är i sig inget desto större problem – Prokofjevs etta är två minuter kortare och Ravels vänsterhandskonsert blott en minut längre – men det kortkorta Introitus förmår, sin suggestiva laddning till trots, inte balansera upp Finalen, som med sina abrupta kast mellan väsensskilda tematiska idéer ger ett onödigt splittrat intryck.

Och synd är väl det. Hannikainens latinskt färgade estetik är på det hela taget läcker, solostämman tacksam – med en skönt antivirtuos kadens som höjdpunkt – och orkesterbehandlingen färggrant briljant. Ossi Tanner serverade en genomtänkt och spontant förverkligad tolkning av pianopartiet och visst är detta en konsert som, sina brister till trots, gott och väl är värd att framföras jämsides med, exempelvis, Merikantos, Englunds och Rautavaaras konserter.

Susanna Mälkki, vars samarbete med Tanner föreföll friktionsfritt, har på senare år med förtjusning tagit sig an de stora romantiska och senromantiska mästerverken med bland annat Bruckner och Mahler i spetsen. Överlag har jag upplevt att den sistnämnda passat hennes temperament bättre, medan Brucknertolkningarna inte sällan kännetecknats av ett onödigt storvulet grepp och en rejält utdragen tempobehandling.

Detta gällde delvis även kvällens version av den magnifika nian, som ändå var den mest lyckade av de Brucknersymfonier jag hört med Mälkki. Första satsens tempo var onekligen långsamt, men musiken levde och den dramaturgiska bågens spänning höll. Scherzot satt mitt i prick och det undersköna Adagiot rörde vid hjärtesträngarna på ett sätt som fick en att glömma att finalen blev ofullbordad. Mer gripande än så här kan Bruckners ”farväl till livet” inte gärna bli.

Detta är en repertoar som passar HSO:s klangkultur och temperament som hand i handske och samtliga instrumentgrupper presterade ett finfint musicerande, enskilt och kollektivt. Alldeles mot slutet började valthornsläpparna tröttna en aning – de åtta hornen fick sannerligen ligga i stycket igenom – men det är trots allt en randanmärkning när det gäller ett så genomgående präktigt Brucknerspel.