– Jag är väldigt glad över det här, i kväll öppnar vi kanske en flaska champagne! säger HBL:s pensionerade kulturchef Tuva Korsström när jag ringer upp henne kort efter att Annie Ernaux (f. 1940) namn yttrats av Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm.
Korsström har genom sitt stora intresse för fransk litteratur haft koll på Ernaux en längre tid, och även skrivit om flera av henne böcker i HBL.
– Ernaux är ändå så långt man bara kan komma från ”den nya franska romanen” som jag skrev om under min studietid. Den sa upp kontraktet med det traditionella berättandet, men Ernaux hör till de franska författare som styrt tillbaka romankonsten åt det hållet. Här är hon en föregångare till den yngre proletärförfattaren Édouard Louis, säger Korsström.
Styrkan i Annie Ernaux författarskap ligger enligt Korsström i att hon är en stor berättare som med sitt eget liv som utgångspunkt skriver fram det franska klassamhället och 1900-talets historia.
Klassklyftor inom familjen
Ernaux debuterade år 1975 med Les armoires vides, men som grundpelare i författarskapet lyfter Korsström fram de böcker Ernaux skrev om sin far, Min far (La Place, 1983), och sin mor, Kvinnan (Une femme, 1983).
– Böckerna handlar om föräldrarna som individer, men också om arbetarmiljön. Fadern föddes som son till en jordlös lantarbetare i Normandie, och modern kom från en fattig och barnrik familj präglad av alkoholism och vrede. När de sedan tillsammans etablerar sig som kaféägare i en liten stad har de väldiga ambitioner för att dottern ska nå längre. Vilket sedan skapar en klassklyfta mellan dem, säger Korsström.
Dottern i böckerna gör sin klassresa dels genom studier, dels genom att gifta in sig i en borgerlig familj, vilket modern kommenterar med:
”Försök att sköta ditt hushåll så bra som möjligt, så att han inte skickar tillbaka dig.”
– Det är en oerhört stark klasskildring av det franska samhällets enorma klyftor, säger Korsström.
Det egna livet, och världen
Genom sin litterära stil som Ernaux själv kallar ”autosociobiografisk” tar hon avstamp i en händelse ur sitt eget liv, men sätter in det i en social och historisk kontext.
Det gör hon med våldtäktsskildringen En flickas memoarer (Mémoire de jeune fille, 2016), och inte minst i sitt internationella genombrottsverk Åren (Les Années, 2008), där hon, med egna ord ville ”få tidens gång att kännas inom henne och utom henne, i Historien …”.
– Åren är en stor liten bok, Ernaux skriver inga tjocka luntor, men även om jag är några år yngre upplever jag att hon fångar in vår generation precis, säger Korsström, och nämner tidsmarkörer som 40-talets knapphet, 50-talets återuppbyggnad, nya produkter som terylen, burkärter, tampax och en ungdomskultur med namn som Brigitte Bardot, Audrey Hepburn och James Dean.
Sen fortsätter det med Algerietkrisen, Vietnamkriget, majrevolten 1968 – ända fram till 2006. Så sent som i fjol har Ernaux sagt i en intervju att hon arbetar på ytterligare en roman i samma stil.
Nu efter kungörandet av priset ser jag termen ”autofiktion” användas flitigt om henne, men det låter ju lite begränsande om det samhälleliga är minst lika viktigt som det personliga?
– Jo, hon kör aldrig med några pekpinnar, men det samhälleliga ramverket finns hela tiden där, säger Korsström.
Även nybörjare i franska kan läsa
Innan Åren var Ernaux ännu en rätt marginell författare i den franska finlitteraturen, och Korsström tycker det gör Nobelpriset extra glädjande.
– Det är ett berättande som i vissa finkretsar nästan kunde jämföras med kiosklitteratur. Hennes språk och berättande är jättefint, men allt annat än elitistiskt. Tyvärr har jag aldrig intervjuat henne själv, men mitt intryck är att hon också som person verkar väldigt klar och rakt på sak, säger Korsström.
Klarheten i språket gör att Korsström menar att även mer ovana franskläsare kan våga sig på böckerna på originalspråk.
– Det känns fint att priset går till en författare som skriver på franska, och i synnerhet en så klassisk, klar och konkret franska. Är man ens lite längre hunnen i sina franskstudier ska det inte vara några problem, säger Korsström.
Inte desto mindre är hon också väldigt glad över att Ernaux viktigaste verk redan finns översatta till svenska.
Vilken bok ska man börja med, om författarskapet är nytt för en?
– Jag skulle nog säga just Min far, Kvinnan och Åren.
Du skrev på Facebook häromdagen att om Ernaux får priset blir många tanter glada – berätta mer om det!
– Alla borde bli glada, men visst är det något med att igenkänningsfaktorn för kvinnliga läsare blir så stor, i synnerhet för min generation. Det är ju mycket kvinnorna som läser i vårt land, och här har vi nu verkligen en pristagare för dem – men också verkligen för männen!
