Så ser konstverken ut på västmetrons nya stationer

Västmetron invigde fem nya stationer med offentliga konstverk förra veckan. HBL åkte ut och utforskade dem tillsammans med designern Stefan Lindfors.

Den finlandssvenska designern Stefan Lindfors tog en titt på de offentliga konstverken längs med metrons nya stationer. Finno var första anhalten på åkturen.
Jonas Forsbackajonas.forsbacka@hbl.fi
09.12.2022 05:00
Längs den nya metrolinjen västerut finns inte bara de fem nya stationerna Finno, Kaitans, Sökö, Esboviken och Stensvik – utan med dem även fem nya offentliga konstverk.
HBL åkte ut för att titta på verken tillsammans med en nestor i sammanhanget, den finlandssvenska inredningsarkitekten och skulptören Stefan Lindfors, med nästan 40 års erfarenhet i branschen.
Han påpekar dock att han inte är någon konstkritiker, och att han medvetet låtit bli att läsa på om verken och konstnärerna på förhand, eftersom det skulle förstöra den första spontana reaktionen.
Sedan öppnas dörrarna vid den första hållplatsen.

Stefan Lindfors

Född i: Mariehamn 1962.
Har skapat: omkring 15 konstverk och storskaliga skulpturer utomhus runtom i Finland, samt flera skulpturer inomhus.
Kända verk: Helsingforsare har säkert sett skulpturen ”Sky Dreamer” vid huvudinfarten till Helsingfors-Vanda flygplats, samt de röda osymmetriska busshållplatserna ”Kaos” vid Kampen. Lindfors har även skapat vingen ”Anima” på gården till den amerikanska ambassaden i Helsingfors, och den märkliga varelsen ”Lucius Alienus”, skulpturen med rutschbana för barn i Pargas. New York Times kallade Lindfors skulpturfasad för hotellet Gershwin ett nytt landmärke på Manhattan år 2001.
Aktuell som: Chefsdesigner på konsthotellet Ax som öppnade i slutet av maj på Busholmen Helsingfors, där han designat hotellet och kuraterat den permanenta konsten och inredningen.
Gifter sig: På våren nästa år.

Finno

Leena Nios figurativa verk Drömbilder hänger på väggen ovanför plattformen i Finno, och består av detaljbilder med havstema i olika färger.
– Det är kiva att de är figurativa och föreställande, men utskurna på ett sådant sätt att man faktiskt måste titta efter och fundera över vad som riktigt händer i dem. På det viset blir det en kommunikation mellan åskådaren och bilderna, säger Lindfors några sekunder efter att han klivit av vagnen.
Vissa av bilderna i Leena Nios konstverk ”Drömbilder” på metrostationen i Finno är rätt enkla att tyda. Andra behöver man fundera en längre stund innan man ser vad de föreställer.
Enligt beskrivningen av verket ska bilderna föra dialog med väggen mitt emot, som består av vågliknande ytor i blått.
– Den vågformade väggen är snygg, men inte ser jag något samband mellan den och bilderna, säger Lindfors.

Kaitans

Vid nästa stopp i Kaitans välkomnas man av Antti Tanttus grafiska verk Slå rot. Lila rötter på aluminiumskivor löper längs med båda sidorna av så gott som hela plattformen.
– Det här är rötter, och de är jättesnygga, proffsiga. Samtidigt måste jag säga att ”that's it”, säger Lindfors.
Han gillar idén att plåten kommer ut en bit från den målade bakväggen, eftersom det skapar skuggor i verket som förändras i förhållande till hur man rör sig, förklarar han.
Stefan Lindfors tycker att Antti Tanttus lila rotsystem i Kaitans är tidlösa och snygga.
Lindfors vill inte veta hur andra konstnärer resonerar i sitt skapande, men konstaterar för egen del att han absolut funderar över hur han kan få människor att haja till över konstverket de passerar.
– Jag vill att något ska vara fel eller märkvärdigt med mina skulpturer, så att man nästan blir tvungen att fundera över vad det riktigt är. Jag förstår inte egentligen idén med verken annars, ornamentik och dekoration är en annan sak.
Konstnärerna behöver också fundera över hur väl det offentliga verket står sig på samma plats över tid.
– Det här kommer stå sig hur länge som helst. Det är rötter nu och det är rötter om 50 år.
Allt ska inte passa in med allt i en urban kultur.
Stefan Lindfors

Sökö

I Sökö hänger Taneli Rautiainens konstverk Sfärerna i taket när man kliver ur metron. Verket fortsätter sedan upp till biljetthallen, och består bland annat av lampor.
– Det här har jag inte mycket att säga om. Det är fint gjort, säger Lindfors.
Stefan Lindfors tog rulltrappan upp i Sökö metrostation för att ta del av hela konstverket ”Sfärerna”.

Esboviken

Vid nästa station både syns och hörs Hans Rosenströms ljus- och ljudverk Skuggor på ytan, som kan upplevas i mitten av plattformen. Den består av en meditativ ljusprojektion i blått i taket, som påminner om vatten.
– Man kanske hoppar på det här tåget 20 gånger innan man upplever det här verket. Det betyder inte att det är något fel på det, utan det är just det som är bra med det, säger Lindfors.
Plötsligt börjar en rätt starkt nynnande människoröst höras. Den är också en del av verket, men hördes inte när Lindfors klev av metron.
– Det intressanta med rösten är att den har olika effekt om det är mycket folk eller ingen alls här nere, säger han.
Hans Rosenströms ljus- och ljudverk ”Skuggor på ytan” syns i taket på Esbovikens hållplats. Metrovagnar och människor som passerar förbi reflekteras också i de metalliska plattorna som hänger på väggarna. Stefan Lindfors är imponerad av verket.

Stensvik

Fem personer stannar upp och fotar träskulpturerna vid den nya ändhållplatsen i Stensvik under de dryga tio minuterna som HBL är på plats. Figurerna är Kalle Mustonens verk Löparna, med en höjd på två och tre meter.
– Det är positivt att jag inte fattar vad det är för något, säger Lindfors.
Han går ett varv runt skulpturerna som står ovanpå tre metallrör som sticker upp från golvet.
– Skulpturerna hade gärna fått sväva ovanför marken, eftersom benen helt tydligt inte är en del av verket. Jag skulle kanske ha funderat på ett annat sätt att hänga upp kropparna.
Stefan Lindfors gillar Kalle Mustonens verk ”Löparna”. Men vad föreställer de?
På västmetrons webbsida beskrivs skulpturerna som ”humoristiska träfigurer”.
– Jag ser dem inte alls som humoristiska, utan som mystiska! Det är ingen kritik mot verket, jag har bara aldrig förstått det där att förklara väldigt subjektiva saker, det ska åskådaren själv få uppleva.
Träskulpturernas estetik är inte en sådan som Lindfors personligen tycker om.
– Men det ska du skita i, för det är bara en smaksak om man tycker om färgerna eller inte. Jag tycker ändå att det här är intressanta grejer som man stannar upp för att fundera över.

Men är det inte rätt tydligt att det där är en gris?

– Jo, det är klart man ser en gris, men det är ändå inte en gris! Det kan också vara en skalbagge, det är just det som är det fina här, säger Lindfors.
Stefan Lindfors konstaterar att många säkert är mer intresserade av att rusa till metron, eller komma från hållplatsen så fort som möjligt, än av konsten. Men han hoppas att många ändå stannar upp och reflekterar över verken som finns där.
Han gillar också belysningen i taket, som består av tätt packade ljusrör som nästan nuddar vid den högsta skulpturens huvud.
– Märkte du förresten att de lyfte i ljusstyrka när metron kom? Så upplevde jag det åtminstone.

Ingen röd tråd

Lindfors ser ingen konstnärlig röd tråd mellan hållplatserna, men hade inte heller velat att en sådan skulle finnas.
– Allt ska inte passa in med allt i en urban kultur.
Han tror inte att verken provocerar någon, även om han konstaterar att det finns de som irriterar sig på offentlig konst (och vad den kostar). Enligt Lindfors är det glädjande att verken överhuvudtaget existerar.
– Det här är en sak man borde fråga konstnärerna om, men som åskådare ser det inte heller ut som att man sparat på pengarna när det kommer till utförandet av verken. Bara det är en enormt positiv sak.
Lamporna vid plattformen på Sökös metrostation ingår i Taneli Rautiainens konstverk Sfärerna.
Han har ändå inte hoppat upp och ner av extas när vi tittat på konstverken.

Borde verken ha försökt skapa mer reaktion?

– Om jag hade varit uppdragsgivare hade de gjort det, säger Lindfors.

ANDRA LÄSER