Sven från Helsingfors stod upp för Estlands självständighet

Estlands situation var desperat i slutet av 1918, och värvningen av den finska frikåren skedde mycket snabbt. Bataljonen omfattade cirka 1 200 män och åtminstone en kvinna. Över hälften av dem var tjugo år gamla eller yngre, den yngsta tros ha varit bara tolv. Sven hörde till det tredje kompaniet som togs över Finska viken den 4 januari 1919 med ett engelskt krigsfartyg. Storbritannien hade lovat att stöda Estland med en flottavdelning och vapenhjälp, men vägrade skicka in landtrupper.

Det finska inbördeskriget hade tagit slut redan under våren 1918, men det var fortfarande stor brist på mat. I Helsingfors fanns det vetemjöl i butikerna först på julaftonen. De Estlandsfrivilliga hade lovats mat och lön för sin insats, men det var inte bara hungern som fick unga finländare att åka över. I samtida berättelser talas det om en entusiastisk patriotism och en vilja att hjälpa broderfolket söder om Finska viken. Det estniska frihetskriget pågick från den 28 november 1918 till den andra februari 1920.

Sven hörde till Tredje kompaniets maskingevärskommando. Finländarna fördes med båtar bakom fiendens linjer och steg i land vid en bro. Efter en kort strid tog de en rysk bataljonskommendör till fånga. Det visade sig att Röda armén hade fått nys om landstigningen. Om kompaniet hade kommit en halv timme senare hade de röda redan varit i ställning. Bolsjevikerna retirerade för att undvika att bli omringade och kompaniet kunde marschera över bron i takt av Björneborgarnas marsch medan ledarna rökte cigarr. Estlands armé och Ekströms bataljon ryckte snabbt fram.

De finska röda som Sven skriver om hade vanligen flytt till Ryssland mot slutet av det finska inbördeskriget. Förhållanden på de ryska flyktinglägren var ytterst eländiga och den nyss grundade sovjetryska röda armén hade lätt att värva soldater på lägren. Allt som allt skickade Sovjetryssland ungefär 1 200 finländare till Estland. Några få klarade blodbadet i Narva med livet i behåll, en ung pojke gömde sig till exempel i ett utedass tills allt var lugnt.

Kriget fortsatte i ett år till, men Ekströms bataljon vägrade följa med när den estniska armén tog sig längre österut över riksgränsen. De hölls som reserv i Rakvere och fick komma hem till Finland den 22 mars 1919 med isbrytaren Väinämöinen.

I minnesorden efter Sven konstaterar signaturen G.W. ”Trots Sven Engbloms krigarläggning blev sålunda hans bana icke krigarens. Sin bana valde han själv redan vid tretton års ålder och han förblev den trogen. Fasan för ett misslyckat villkorsförhör i ryska drev den dåtida lille knubbige Sven att på egen hand 'söka sin tjänst'. Han blev nämligen springpojke hos Valio och gjorde sig genast så omtyckt, att firman helt enkelt vägrade släppa honom.”