Både breven och kuverten de postades i är väl bevarade under tre generationer. Nu har de också kommit till nytta i forskningsarbetet.
"Kära lilla mamma" börjar det första brevet hem från Estland, skrivet den femte januari 1919.
Estlands situation var desperat i slutet av 1918, och värvningen av den finska frikåren skedde mycket snabbt. Bataljonen omfattade cirka 1 200 män och åtminstone en kvinna. Över hälften av dem var tjugo år gamla eller yngre, den yngsta tros ha varit bara tolv. Sven hörde till det tredje kompaniet som togs över Finska viken den 4 januari 1919 med ett engelskt krigsfartyg. Storbritannien hade lovat att stöda Estland med en flottavdelning och vapenhjälp, men vägrade skicka in landtrupper.
Kära lilla Mamma (Reval den 5/1 19)
Hälsningar härifrån, vi har lyckligt och väl anlänt hit, vi kom med två stora Engelska kryssare. Själv var vi ombord på den första som hette Calypso. Det var flere hundra människor uppgående folkmassa vid kajen. Emil Värnö, Uno och Klas från affären samt Belevitz pojkarna var och följde oss. När vi kom ombord fingo vi genast choklad att dricka så mycket vi ville. Själv hade de den finaste mat jag sett på hela krigstiden. Stek potatis och en fin efterrätt av vetebröd och marmelad...
Det finska inbördeskriget hade tagit slut redan under våren 1918, men det var fortfarande stor brist på mat. I Helsingfors fanns det vetemjöl i butikerna först på julaftonen. De Estlandsfrivilliga hade lovats mat och lön för sin insats, men det var inte bara hungern som fick unga finländare att åka över. I samtida berättelser talas det om en entusiastisk patriotism och en vilja att hjälpa broderfolket söder om Finska viken. Det estniska frihetskriget pågick från den 28 november 1918 till den andra februari 1920.
Kära lilla Mamma (Port-Kunda den 13/1 19)
Hälsningar härifrån. Hur mår ni riktigt där borta i Finland? Jag hoppas ni mår bra som förut. Vad mig själv beträffar så mår jag riktigt bra. Vi lämnade Reval den 6 januari. Nu har vi gått genom halva Estland och äro på väg till Narva. Först for vi med båt till ett ställe som hette Locsa. [...] Nu är vi i Port-Cunda. Det är samma ställe som Pellinge kåren sista vintras landsteg. [...] Mat har vi tillsvidare rikligt. Om vi bara har tid att äta så får vi 3 gånger om dagen kokt mat, limpa har vi i överflöd. Det är nog kraftig mat, gröt och stuvning.
Sven Engblom var 19 år gammal när han anslöt sig till Martin Ekströms bataljon av frivilliga i Estlands frihetskrig.
Sven hörde till Tredje kompaniets maskingevärskommando. Finländarna fördes med båtar bakom fiendens linjer och steg i land vid en bro. Efter en kort strid tog de en rysk bataljonskommendör till fånga. Det visade sig att Röda armén hade fått nys om landstigningen. Om kompaniet hade kommit en halv timme senare hade de röda redan varit i ställning. Bolsjevikerna retirerade för att undvika att bli omringade och kompaniet kunde marschera över bron i takt av Björneborgarnas marsch medan ledarna rökte cigarr. Estlands armé och Ekströms bataljon ryckte snabbt fram.
[facts index=1]
Kära lilla Mamma (Narva den 20/1 19)
Hälsningar härifrån igen. Hur mår ni där hemma hoppas ni mår bra och att alla är friska. Vad mig själv betreffar så mår jag utmärkt. Som ni ser så är vi nu i Narva. Det var en spännande dygn när vi tog in den. Vi lågo först i en by där vi höllo stånd mot cirka 800 hundra röda fast vi voro endast 150 man. Efter att ha ligga ett helt dygn i kedja och fick skjuta så mycket vi hann så slog vi dem med stora förluster. Natten mellan lör och söndan togo vi själva stan. Här var mest finska rödgardister, de höllo förgäves till stånd och blev slagen till sista man. Av vårt kompani stupade endast ett par tre och sårades cirka 18. När jag låg och sköt med kulsprutan så träffades den av en kula som gick genom pipskyddaren och min kamrat fick en kula i huvudet ligger nu på lasarettet. Nu är hela Estland befriat från de röda och vi ska väl snart börja tänka på hemfärd. Ingen människa kan föreställa sig hur grymt de röda ha farit fram. Helsingfors och Finland var ett himmelrike mot Narva. De röda plundrade hela staden så det inte fanns en brödbit i stan. Folket hade inte något alls på två veckor, de lida en fullkomlig hungersnöd. Alla butiker och cafeer äro plundrade och stängda. Och dessa hemska mordgärningar äro obeskrivliga. Ja nu äro alla fria och allt är lugnt igen.
De finska röda som Sven skriver om hade vanligen flytt till Ryssland mot slutet av det finska inbördeskriget. Förhållanden på de ryska flyktinglägren var ytterst eländiga och den nyss grundade sovjetryska röda armén hade lätt att värva soldater på lägren. Allt som allt skickade Sovjetryssland ungefär 1 200 finländare till Estland. Några få klarade blodbadet i Narva med livet i behåll, en ung pojke gömde sig till exempel i ett utedass tills allt var lugnt.
Kriget fortsatte i ett år till, men Ekströms bataljon vägrade följa med när den estniska armén tog sig längre österut över riksgränsen. De hölls som reserv i Rakvere och fick komma hem till Finland den 22 mars 1919 med isbrytaren Väinämöinen.
I minnesorden efter Sven konstaterar signaturen G.W. ”Trots Sven Engbloms krigarläggning blev sålunda hans bana icke krigarens. Sin bana valde han själv redan vid tretton års ålder och han förblev den trogen. Fasan för ett misslyckat villkorsförhör i ryska drev den dåtida lille knubbige Sven att på egen hand 'söka sin tjänst'. Han blev nämligen springpojke hos Valio och gjorde sig genast så omtyckt, att firman helt enkelt vägrade släppa honom.”
Följ Sven Engblom på Twitter
Henri Rantanen har överfört Sven Engbloms brev till ett Twitterkonto. På adressen
@sven_engblom kan man läsa breven han skrev under tiden i Estland.
Adressen till kontot hittar du här.
(print: https://twitter.com/sven_engblom)
Sven Engblom
Född: 9.11.1899 i Helsingfors.
Död: 1.5.1943 i Helsingfors.
Föräldrar: Far Oscar Edward f. 1.7.1873 i Kimito d. 8.3.1928 Helsingfors. Mor Anna Emilia f. Lindroth 6.5.1864 Åbo d. 27.2.1935 i Helsingfors.
Syskon: Svea 1897, Ester 1901, Rurik 1903 och Gertrud 1906.
Skolan: Svenska reallyceum (Svenska lyceum) i Helsingfors. Slutade skolan när han misslyckades i ett villkorsförhör i ryska 1913.
Jobb: Springpojke på Valio 1913, sedan biträde i smörbutiken vid Valios kontor. Från 1922 kontorsbiträde på huvudkontoret. Senare blev han ostbedömare och skötte kontakterna med ostmejerierna.
Hobby: Segling.
Ville delta i vinterkriget, men arbetsgivaren Valio kunde inte undvara honom. I fortsättningskriget deltog han 1941 en kort period vid Hangöfronten som fältväbel, men fick problem med hälsan. 1943 dog han i strupcancer.
ANDRA LÄSER
Helsingfors-Vanda flygplats
Priskrig på flygplatsen: Skattefria chokladägg är nästan dubbelt så dyra som samma ägg i matbutiken
27.03.2023 05:00


Väder
Vintern tillbaka med snö och snart även bitande kyla – så här länge dröjer den kvar
27.03.2023 08:35

Aktia
Aktias sista utpost i Västnyland finns nu i Karis – finns det en framtid för traditionella bankkontor?
27.03.2023 05:00

