Insändare: Mycket allvarligt att Svenska Yle böjer sig för Rafael Donners ilska

18.01.2023 14:45
Svenska Yles beslut att redigera bort delar ur kulturpodden Sällskapet (HBL 16.1) till följd av Rafael Donners kritik av dess innehåll gällande hans person och familj innebär att Yle nu implicit drar upp riktlinjer för hur kulturkritik får göras: vad får sägas, om vem och på vilket sätt.
Att en ganska okontroversiell sak, utan egentligt nyhetsvärde, får Svenska Yle att begränsa, eller reglera en kulturjournalists yttranden visar att en enskild person har makten att påverka Yles journalistiska linje och beslutsfattande. Så djupt sitter klassprivilegierna i Svenskfinland.
Bakgrunden är poddens diskussion kring Rafael Donner som en så kallad nepo-son till Jörn Donner, där han beskrivs och omtalats som klass- och kulturprivilegierad och där hans nyfödda barn också omfattats av den beskrivningen och klasskritiken. Man kan diskutera skillnaderna mellan nepotism och privilegium, och de är viktiga att belysa, men samtidigt är tematiken något Rafael Donner själv i ett om än ytligt försök till självreflektion tagit upp i en bok han gav ut för några år sedan.
Då en kulturjournalist nu framför liknande synsätt och kritik – men i raljerande ton och utifrån intryck ur en reality tv-serie han medverkar i, är det plötsligt inte rumsrent. Att Svenska Yle nu redigerar bort kritik mot finlandssvenska klass- och kulturprivilegier väcker frågor gällande vems tolkningar och perspektiv ges företräde och vem som drar upp kriterier för olika omdömen (läs: yttrandefrihetens problematik). En handling som man undrar om Svenska Yle förstår omfattningen av, eller allvaret i. Speciellt då man kringgärdar en kulturpodds aktörskap med ett ihåligt åberopande av den egna etiken.
Att Donner nu i offerkofta får statsmediet Yle att vara så vänlig och förklara vad som får och inte får sägas för sina programledare och sin publik är oroväckande, särskilt då de i samma andetag berömmer kulturpodden för att vara modig och agendasättande (HBL 16.1) och ”vill betona att det inte handlar om vem det är som har tagit åt sig”. Yles beslut kan ses om relaterat till antidemokratiska tendensers problematik. Donner är inte en Sanna Marin, men nog en offentlig person som därmed bör tåla en del kritik, framför allt av det slag han själv lyft fram.
Att Svenska Yle handlar som det gör i en reaktion på sådant (nonsens) som Rafael Donners ångest över sitt privilegium och icke-privilegium väcker frågan hur demokratisk och kritisk den finlandssvenska journalistiken egentligen är – och får vara. Risken är att detta drag bidrar till att den ängsliga finlandssvenska kulturkritiken blir ännu ängsligare och mer urvattnad, och till att kulturkritiken – i sin vildaste och mest levande form, med alla de risker och oenigheter som då kan uppstå blir ett minne blott.
Salla Aldrin Salskov, Helsingfors

ANDRA LÄSER