Nordiska jurister har sedan 1872 samlats för att dryfta aktuella spörsmål vid nordiska juristmöten. Jag hade nöjet att delta i det senaste mötet som ordnades den 18-19 augusti i Reykjavik.
Att möta sina nordiska kolleger är alltid trevligt. Vi är så lika, men ändå olika, vilket gör umgänget både lätt och intressant. Glädjen att äntligen få träffas ansikte mot ansikte var uppenbar. Enligt traditionen skall mötesdeltagare använda skandinaviska, vilket innebär att förståelsen för språkliga misstag är stor. Huvudsaken är att man försöker förstå varandra.
De nordiska juristerna är även i övrigt kända för sin pragmatiska hållning. Respekten för lagstiftare är också stor. Med lag skall landet byggas, men dess innehåll skall bestämmas i en demokratisk process. Den starka känslan för den demokratiska rättsstaten är grunden för yrkesidentiteten oberoende av den mer specifika yrkesrollen. Det blev bekräftat i många av de presentationer som diskuterades vid mötet.
Juristmötets program ger en snabb inblick i de mest akuta trenderna när det gäller rättsutveckling. Digitaliseringens utmaningar belystes i många inlägg och klimaträttegångar hade en egen session. Pandemins effekter på grundläggande fri- och rättigheter var också föremål för en livlig debatt.
Mötets genomgående tema var domstolarnas situation. Under mötet diskuterades bland annat hoten mot de nordiska domstolarnas oavhängighet och deras förhållande till den europeiska människorättsdomstolen och Europeiska unionens domstol. Sessionen om nordiska domstolarnas kontakter med allmänheten kändes synnerligen aktuell. Hur ska domstolar och enskilda domare samverka med allmänheten? Hur är det med närvaro på sociala medier?
Som en inbiten vän av nämnda medier satt jag nyfiket i publiken. Panelen med domare från alla de nordiska länderna var eniga om domstolarnas huvuduppgift: de ska skipa rättvisa på ett begripligt och effektivt sätt. Men därutöver bör domstolarna våga ta ställning i viktiga rättsstats- och demokratifrågor. Hovrättspresident Ylva Norling Jönsson från Sverige betonade i sitt inledande inlägg att det är viktigt att domstolarna finns där människorna finns, också i sociala medier.
Den stora utmaningen för domare är att i sociala medier blandas yrkesrollen lätt med den privata. Många av oss har börjat sin Twitter-karriär med en målsättning på att vara strikt professionella. Men sedan inser man att det är inlägg med söta djur som väcker intresse. Tweets som berör känslor noteras likaledes. Så småningom blir man ett slags hybrid, en som diskuterar allvarligt samhällsfrågor, men som också delar med sig glimtar av sitt privatliv.
Denna typ av hybridtillvaro är inte enkel för en domare. Det är lätt att hålla med den finländska hovrättspresidenten Kenneth Nygård, som i sitt inlägg lyfte fram de etiska principerna för domare. Det väsentliga är att domare aldrig skall förlora sitt opartiska förhållningssätt. Därmed bör hen uppträda även i privatlivet så att förtroendet för utövningen av domarämbetet inte riskeras. När domaren utövar sin yttrandefrihet gör hen det med det ansvar som ämbetet förutsätter.
Den osynliga domarkappan vilar tungt på axlarna även på fritiden.
Diskussionen om domarnas kontakt med allmänheten blev en tankeställare också för oss andra. När man agerar offentligt i sociala medier, till exempel Twitter, blir man aldrig av med yrkesrollen, vilken den än är. Man representerar sin yrkeskår, på gott och ont. Samtidigt är det viktigt att inse att värderingar ändras och förväntningarna likaså. Det som var otänkbart beteende förr kan vara acceptabelt i dag. Övertramp och klumpigheter kan bli värdefulla lärdomar. Men det sker bara om vi slutar hetsa upp oss så förbannat.
