Lysande komedi och drabbande politiskt drama när Susanna Kuparinen synar Helsingfors skolnedskärningar

Politik kan handla om något så enkelt som en mamma som oroar sig för hur det ska gå för hennes fyraåriga dotter. I sin nya pjäs skildrar Susanna Kuparinen och Jari Hanska hur Helsingfors planerade skolnedskärningar mitt under coronakrisen när barnfamiljerna var som mest utsatta.

Aksa Korttila, Joonas Heikkinen, Pirjo Määttä, Antti Pääkkönen och Kristiina Halttu i Nationalteaterns politiska drama Sokea piste (Döda vinkeln).
07.10.2021 15:40 UPPDATERAD 07.10.2021 20:54

Sokea piste

Text: Susanna Kuparinen och Jari Hanska. Regi: Susanna Kuparinen. Research: Satu Linnapuomi och Laura Koljonen. Musik: Kerkko Koskinen. Scenografi och föreställningsdramaturgi: Akse Pettersson. Kostym: Saara Ryymin. Ljus och video: Ville Virtanen. Livevideo: Ida Järvinen. Ljud: Mika Venhovaara. Mask: Minttu Penttinen.
På scenen: Noora Dadu, Kristiina Halttu, Joonas Heikkinen, Tero Koponen, Aksa Korttila, Pirjo Määttä, Matti Onnismaa och Antti Pääkkönen.
Premiär på Nationalteatern 6.10.
Nej, inte en coronapjäs! Så hinner jag tänka när jag slår mig ner i Nationalteaterns tillfälliga teatersalong i Vallgård. Det är ju inte det man helst ägnar sig åt nu när samhället äntligen håller på att öppna upp.
Susanna Kuparinens nya pjäs har marknadsförts med coronaförtecken och visst utgår den från pandemin. Vi möter journalisten och regissören själv, spelad av den träffsäkra komediennen Nora Dadu, nedstämd och släpande på ett storpack toapapper. Det är våren 2020 och hon är djupt bekymrad över läget i vårt västra grannland. Anders Tegnell dyker upp eller snarare skådespelaren Antti Pääkkönen iförd riddarrustning med en dråpligt grimaserande Joonas Heikkilä i ringbrynjehuva vid sin sida. I en simpel men svårslagen parodi på Bergmans Det sjunde inseglet och svensk coronapolitik spelar han schack mot Kristiina Halttus Döden.
Blir det så här också hos oss? oroar sig Kuparinen som i sin lilla Helsingforsetta får ovälkommet besök av både Björn Wahlroos och Osmo Soininvaara i parodiska zombieskepnader som smetar ner hennes fönster i blod och kräver att ekonomin ska prioriteras trots att man riskerar att förlora människoliv.
Själv är Kuparinen (Dadu) klädd i svartvit benrangeldräkt, medan hennes fyraåriga dotter gestaltas med hjälp av en liten skelettdocka som de andra skådespelarna turas om att manövrera.
Det här är vad Sokea piste (Döda vinkeln) handlar om. Inte om coronapandemin i sig, utan om att politik gäller frågor om liv och död.

Skola mot spårvagn

Skräckscenen blir avblåst när regeringen väljer en annan väg än Sveriges, men faran visar sig inte vara över. Den är bara av en annan art och kommer från ett närmare håll. Från Helsingfors stad.
Susanna Kuparinen sitter på en stor insikt, dels om politik som ett samtal som hör hemma även på teaterscenen, dels om det nödvändiga i att teaterkonsten också underhåller.
När kraven möts slår det ofta gnistor, som när den komiska urkraften Joonas Heikkilä spelar den gröne kommunpolitikern som medger att han och kollegerna skär i skola och fostran, men tröstar med att helsingforsarna har De Gröna att tacka för varje spårvagnsskena i staden.
Eller Pirjo Määttäs samlingspartistiska vice borgmästare Piia Pakarinen som i kornblå byxdräkt piggt studsar fram och tillbaka på scenen och förklarar att de planerade nedskärningarna inte ska ses som nedskärningar trots att de innebär större elevgrupper, minskad stödundervisning och krympt hemvårdsbidrag.
Ur detta – ansvarsflykt, flum, ibland rakt på sak-snack – föds lysande komedi och verkligt drabbande politiskt drama.

Vad ville De Gröna och SDP?

Susanna Kuparinen och hennes parhäst, journalisten Jari Hanska – på scenen Tero Koponen – följer Helsingfors stadsfullmäktige från hösten 2020 till hösten 2021. Jag minns själv de förbryllande nyheterna om stadens budgetförhandlingar, hur Vänsterpartiet drog sig ur i protest mot skolnedskärningarna som Socialdemokraterna och De Gröna först godkände, men som de senare plötsligt inte ville förknippas med. Ja, i ett skede hävdade De Gröna till och med att de hade räddat skolan.
Kuparinen och Hanska reder ut härvan. Replikerna kommer från intervjuer, tidningsartiklar, protokoll och offentliga dokument. Det låter kanske tråkigt men de urstarka skådespelarna gör detta till en fest. Aksa Korttila drar på sig boxningshandskar och palestinaschal när hon som Mai Kivelä och andra vänsterpolitiker battlar mot diverse högerkillar i rosa pikéblus spelade av Joonas Heikkilä. Det blir en rad komiska men också genuint intressanta ideologiska strider som borrar sig in i grundläggande frågor om välfärdsstatens vara eller icke vara.
Susanna Kuparinen frågar sig varför SDP och De Gröna inte offentligt vill medge att de slutit upp bakom Samlingspartiets sparlinje som dikteras av Matti Onnismaas gormande Jan Vapaavuori. Handlar det möjligen om att många av deras väljare faktiskt har ideologiska dubier mot nedskärningspolitik, i synnerhet en som drabbar barn?

Förnyar dramatiken

Och barnet finns med på scenen, både genom den lilla sköra skelettvarelsen och genom hennes enastående repliker. Dem lär mamma Kuparinen stulit från sin egen dotters mun.
De här poetiska barniakttagelserna lyfter verkligen dokumentärteatern till en ny nivå. En helt ny sorts dramatisk text uppstår då barnets och politikernas röster hörs jämlikt.
Sokea piste må göra en desillusionerad och genuint besviken på många politiker. Ändå visar Kuparinen och Hanska hur dagspolitiken inte är ett skådespel eller kryptiska hieroglyfer. Att den handlar om något så enkelt som en mammas oro för hur det ska gå för hennes barn, och för andras barn, när de möts i en struktur – skola, dagis – som vi vuxna helt och hållet skapar.

ANDRA LÄSER