Stjäl inte mitt barns identitet

Mitt barn är långt ifrån det enda offret, tusentals adoptivbarn utsätts för denna identitetsstöld utan någon möjlighet att skydda sig. Som mamma har jag svårt för att låta mitt barn utsättas för detta utan att ingripa och därför vill jag informera alla välmenande människor i vår omgivning hur de kan undvika att begå denna stöld som bidrar till att skapa en identitetskris hos mitt barn.

Olikheter av alla slag har alltid en tendens att dra blickar till sig. När jag rör mig i sällskap av mitt mörkhyade barn är de flesta blickar vi möter nyfikna, men snälla. Elaka och hotfulla blickar och ord förekommer också, men de är lyckligtvis i minoritet. Många gånger stannar nyfikenheten inte endast vid blickar utan vi får också möta vänligt ställda frågor. Dessa frågor är oftast harmlösa och välmenande, men för min son blir de en bekräftelse på att han är annorlunda. En sådan fråga alltid då och då orsakar knappast någon större skada, men när barnet för femte gången under en butiksrunda av främmande människor får höra frågor som: ”Från vilket land kommer han, hur gammal var han när han kom hit?” och så vidare, känner han sig inte längre som ett vanligt barn som handlar mat med sin mamma. Han har redan blivit påmind om och fått bekräftat att han är annorlunda, att han inte ursprungligen är finländare, att han inte får känna sig som ett vanligt barn ens bland de alldagligaste göromålen. När detta fortgår dagligen år efter år växer det upp ett barn som kan få svårt att hitta sin identitet.

Till sättet och livsstilen upplever sig barnet ha en finländsk identitet, samtidigt som människor i omgivningen med sina frågor och kommentarer under många års lopp bit för bit stulit denna identitetskänsla.

Adoption är inte tabu och ska inte tystas ner eller förnekas. Som förälder är jag stolt över mitt barn och svarar gärna på frågor kring adoption. Det jag vill be om är att du när du nästa gång vill veta varifrån mitt barn blivit adopterat försäkrar dig om att min son inte hör din fråga. Låt honom få handla mat, besöka dagis och göra simhallsbesök utan att behöva redogöra för sin bakgrund. Låt honom få växa upp som ett helt vanligt barn med en riktig mamma och en lika riktig pappa. Låt honom få ha sin integritet och låt hans lockiga hår vara i fred. Är du frestad att känna på hans spännande hår ber jag dig tänka efter en extra gång hur du skulle uppleva det om en för dig helt främmande människa utan att fråga skulle börja känna i ditt hår på stan. Jag må vara överkänslig och beskyddande, men jag har sett mitt barn med ledsna ögon fråga mig varför alla tittar på honom som inte känner honom. Jag har också sprungit ifatt min son som storgråtande rusat ut ur en butik då han inte klarade av att ta emot flera övertramp från en närgången dam som inte kände till ordet integritet. Jag har på öppen gata blivit utfrågad om jag varit otrogen med en utlänning och jag har uppmanats att söka mig till apoteket för att köpa något som gör hudfärgen ljusare på mitt barn.

Som adoptivförälder är jag alltså medveten om vad min son får möta och jag kan inte skydda honom för allt. Det lilla jag kan göra för att han ska få känna sig som den person han egentligen är, det tänker jag göra för honom. Han behöver få känna till sitt ursprung och som hans förälder kommer jag att se till att han får den information han behöver om sin bakgrund och sin adoption. Det du kan göra för att underlätta hans liv är att bespara hans öron från dina frågor. Ställ dem gärna till mig om det är något du undrar över, men kom ihåg att fyraåringar har öron stora som grytlock. Jag lovar inte att jag svarar på alla dina frågor och mitt svar kanske inte är vad du väntar dig, men min största skyldighet är att se till att min son mår bra. Det tänker jag göra så gott jag kan, även då jag blir tvungen att verka otrevlig och lämna din välmenande och oskyldiga fråga obesvarad. Hans välbefinnande är värt det. Han är alla gånger värd det.