Insändare: Ett abortförbud innebär otrygghet

Jag har läst Hedvig Gahmbergs text (HBL Insändare 19.7) gång på gång och försökt formulera mig kring den bedrövelse det väcker i mig. Sedan abortlagstiftningen i Polen skärptes och Roe mot Wade-lagen upphävts i USA har raseriet i mig blandat sig med någon form av förtvivlan.

För mig var aborten en nödvändighet, ett måste, något jag var tvungen att gå igenom eftersom jag i mitt dåvarande tillstånd inte hade klarat av en graviditet – jag var på flera plan varken redo eller kapabel. Anledningar jag inte ens borde behöva skriva ner men som ändå känns som en ofrånkomlighet i den debatt som pågår. Trots detta var beslutet inte lätt, och verkligen inte processen heller som Gahmberg tycks tro. Redan det första mötet med en läkare var utsatt och snudd på förnedrande, med insinueringar om att jag borde vetat bättre. Vilket jag kanske borde. Sanningen är att risken att bli gravid alltid finns hur försiktig man än är. Graviditeten var i ett så tidigt skede att jag ”bara” behövde genomföra en medicinsk abort. Två läkarbesök, en del pappersarbete, två piller: ett på sjukhuset och ett hemma. För mig gjorde det oerhört ont. Jag mådde väldigt dåligt rent fysiskt och kände mig fruktansvärt ensam.

Jag kände även sorg. Vilket inte hade funnits med i mina ytterst rationella beräkningar kring läget. Dels sorg över ett potentiellt barn, trots att jag inte ens vet om jag en vacker dag vill skaffa familj, men också sorg över själva situationen. Om jag i min oerhört privilegierade situation mådde så här pass dåligt – hur mår då de som inte har tillgång till den vård jag faktiskt fick? Kvinnan som tvingas resa långt för att ha samma möjlighet, kvinnan som går igenom samma sak men under väldigt otrygga omständigheter, kvinnan som tvingas föda som följd av ett övergrepp, kvinnan som tvingas föda mot sin vilja. Kvinnan som får skulden.

Jag var helt enkelt, kanske naivt nog, inte beredd på den fysiska och psykiska påfrestningen, den sorgen jag kände men framför allt den skammen jag aldrig hade lagt på någon annan i samma situation.

Jag har vuxit upp i en kristen miljö och är fortfarande troende, och skräms av jargongen jag särskilt i Österbotten bevittnade på nära håll – tack och lov inte från min familj. Den skulden och den dömande tonen jag gång på gång hörde hos personer som definierade sig som religiösa gjorde mig ställd. Jag kände inte igen vare sig min tro eller människosyn (rätten till min egen kropp har jag svårt att tänka mig att den version av Jesus jag trodde mig känna hade satt sig emot). Ofta lät det som att uppfattningen var att aborten är ett enkelt val. En lätt väg ut. Som ett last minute-alternativ till andra preventivmedel.

Ett abortförbud innebär otrygghet. Vi ser det i Polen, vi ser det i USA: aborterna kommer inte upphöra, de blir osäkrare. Det drabbar främst fattiga och rasifierade. Som med de flesta konservativa beslut som fattas av människor i maktposition utan insyn i någon annans liv än sitt eget. Som påstår sig vara pro-life men som sätter ett outvecklat fosters liv framför en kvinnas.

Siri Fagerudd, Solna, Sverige