Henriksson glömmer teatern och scenkonsten

Kjell Herberts analyserar (HBL 13.11) välformulerat processen som urholkar Svenskfinland.

Justitieminister och SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson hakar på och undrar (HBL, I dag-kolumnen 17.11) också hur det svenska i Finland mår? Medan de senaste tillslagen i mediebranschen – likvidering av FNB och SPT, vingklippning av Aktuellt 17 – nu debatteras är det lätt att förena sig med Herberts och Henriksson. Ett av benen den svenska kulturidentiteten i Finland står på skakar just nu.

Ministern nämner fler ben, men glömmer bort teatern och scenkonsten. Sådant händer förstås, men efter det senaste årets direkta mobbning av scenkonsten från regeringens håll vore det på sin plats att stå upp för teatern. (Regeringen har sent omsider stött scenkonstbranschen med generösa coronastöd, men till exempel frilansarna har lämnats vind för våg – de förbjöds länge att utöva sina yrken. Och självklart är jag medveten om arbete som utförs i det tysta, men ibland bör man också säga ut saker!)

Med tanke på en uppdatering av nationalspråksstrategin som regeringen arbetar med påminner jag om scenkonstens unika position. På teatern delar vi tanke, tid och rum. Det är en utmärkt plats för att hela människan och ena den sargade samhällskroppen. Det är även där vi hör och får leva på svenska.

De finlandssvenska teaterdagarna firades denna vecka på Wasa Teater. Och det bjöds på ett fint spektrum av teater på dialekt (stärker identiteten!), ett projekt med teater i undervisningen (som når hela Svenskfinlands alla högstadier), samtal om betydelsen av enande möten som det här. Vilken känsla att sitta i den fullsatta salongen med en blandad publik (med många proffs denna gång) – och alla stortrivs med föreställning, mingel och möten!

Vi talade mycket om var vi står med vårt centralförbund Cefisto, här ser jag den symboliska betydelsen. Precis mitt i denna skakiga tid inom medievärlden ser vi även en stärkning av domäner. Klockriketeatern blir från årsskiftet en ny statsandelsteater. Det betyder att det statliga understödet (vos) är kopplat till lagen. Och det betyder att ringarna sprids på vattnet. Alla vos-teatrar, nu igen sex till antalet, engagerar även frilans. Alla teatrar riktar sig till publiken, oftast på svenska. Uppgiften är att skapa konst, men kringeffekterna ger ett starkt stöd i kampen med de finlandssvenska utmaningarna, som Herberts skriver om.

Teaterfältet har skakats om i grunden under pandemin, effekterna får vi slita med under många år ännu. Vi behöver allt stöd, i ord och handling. Men det viktigare är: scenkonsten ger så mycket mer tillbaka, i upplevelser, för samhällsekonomin – och vi stärker det svenska i Finland, vilket Henriksson efterlyser.

Dan Henriksson,

teaterchef, Klockriketeatern

ANDRA LÄSER