Kan en fredsälskare ställa sig bakom Nato?

17.05.2022 15:15
"Tack för Natohjälpen – storebror Finland!” rubricerar svenska Expressen sin ledartext om vår Natoansökan och publicerar den i sin helhet också på finska. Jag märker hur jag ställer mig lite rakare i ryggen och känner en gnista fosterländsk stolthet flamma till. Tänka sig att bli kallad storebror av Sverige och snart, äntligen, få stå med båda fötterna i väst.
Då den första vågen av lättnad och intuitiv eufori lagt sig tar reflektionen över. För mig har det länge varit en självklarhet att Finland ska ta steget in i Nato, som egentligen är essensen av EU:s försvarslösning. De flesta av de orosmomenten angående syntesen av vårt nationella försvar och Nato är förmodligen obefogade. I allmänhet är det bättre att sitta vid bordet där besluten fattas än att stå vid sidan och vifta, även om bordssällskapet inte alltid skulle vara det bästa. Medlemskapet ska inte heller hindra oss från att fortsätta fredsarbetet och arbetet för global nedrustning av massförstörelsevapen.
Rent principiellt är det dock oerhört sorgligt att Nato över huvud taget behövs och att vi drivits till den här lösningen av en skrupellös snorunge som kastar sand på de andra barnen i den geopolitiska sandlådan. Det är rentav tragiskt. Draget till sitt yttersta är ändå varje bomb som produceras bort från de familjer som inte hade behövt svälta eller de barn vars hela utbildningsgång hade kunnat finansieras för priset av samma dödliga fyrverkeri. Det tycks uppenbart att mänskligheten behöver bättre och ädlare problemlösning. Tänk vad vi kunde åstadkomma tillsammans om mänskligheten bara skulle enas i samma grundläggande värderingar. Fred framom krig. Kärlek framom hat. Välfärd framom fattigdom. Hälsa framom sjukdom. Frihet framom förtryck. Sanning framom lögn. två plus två är fyra.
President Sauli Niinistö uttryckte sig reflektivt i sitt nyårstal i att det internationella samfundet är utlämnat åt sin mest hänsynslöse medlem. Som fortsättning på den logiken är de som inte kan försvara sig utlämnade åt de som är villiga att godtyckligt använda våld som maktmedel. I egenskap av tidigare beredskapssoldat har jag tvingats skänka en och annan tanke åt de här sakerna. Jag skulle förstås helst se en värld där varken försvarsallianser eller vapen behövs och ingen längre känner till ordet militär.
Är jag pacifist? Ja. Är jag beredd att använda vapen för att försvara mina nära och kära ifall det värsta skulle hända? Ja. Men jag försäkrar mig gärna om att det aldrig går så långt och om det ändå skulle ske är Norden, EU, Storbritannien och USA ganska bra kompisar som kan vakta ens rygg i sandlådan under vår väntan på världsfred.

Simon Granroth,

ordförande, SFP i Helsingfors

ANDRA LÄSER