Carolyn Sampson förgyllde nyårskonserten

Raseriet hos solisten Carolyn Sampsons var rätt beskedligt, men den klangliga skönheten desto mer kännbar.Bild: Maarit Kytöharju

Helsingfors barockorkesters festliga nyårskonsert förlöpte frejdigt med Bach och Telemann på programmet.

Barock

Helsingfors barockorkesters nyårskonsert i Musikhuset 1.1. Musikalisk ledning och cembalo: Aapo Häkkinen. Solist: Carolyn Sampson, sopran. Telemann, Bach.

Helsingfors barockorkesters nyårskonserter har blivit en populär tradition och man behöver, även om nyårsdagens repriskonsert inte var fullsatt, inte ty sig till några desto mer spektakulära programmässiga flirtar för att dra publik.

Det är blott och bart hederlig senbarock som gäller. I fjol hade Aapo Häkkinen parat ihop Bach och Vivaldi och i år speglades Bach i den fyra år äldre vännen Georg Philipp Telemann, som för övrigt var gudfader åt Bachs nästäldste son, den inte helt obekante tonsättaren Carl Philipp Emmanuel Bach.

Men nu var det alltså fader Bach som gällde och trumpetkantaten Jauchzet Gott in allen Landen var en hur festlig avslutning som helst på en helhet, där skillnaderna i det bachska och telemannska temperamentet var just tillräcklig för att skapa de nödvändiga kontrasterna.

Smakfullt och medryckande

Man uppträdde i år med en rätt intim ensemble om tretton stråkar, fagott, orgel och cembalo, men musicerandet var, vid behov, nog så frejdigt extrovert. Så till exempel i Telemanns inledande Ouverture burlesque, med sina festligt tecknade och med överraskande musikaliska vändningar kryddade commedia del'arte-karaktärer.

Så även i Telemann stundtals rätt huvudlösa Cantate oder Trauer-Music eines kunsterfahrenen Canarien-Vogels, där Telemann medelst en rejäl glimt i ögat målar upp ett litet drama, där inledningens sobra sorgemusik ställs mot ägarinnans raseri gentemot den grymt blodtörstiga mördaren, som visar sig vara en katt.

Kanske kunde Carolyn Sampsons raseri ha tagit sig ännu mer spektakulära former – stundtals klingade hon onödigt dämpad – men hon använde sin klangligt oerhört tilltalande stämma med finess och osvikligt god smak. Samma gällde solopartiet i Bachkantaten, där Nicholas Emmersons trumpet satte den färgläggningsmässiga guldkanten på det hela, medan encoren, Händels störtsköna Eternal source of light divine, lyfte det hela till närmast eteriska sfärer.

Även Häkkinen presterade ett smakfullt och medryckande musicerande i Bachs cembalokonsert D-dur – man kunde eventuellt ha tänkt tagit sig ännu större improvisatoriska friheter i solopartiet – och spelglädjen smittade på sedvanligt sätt av sig på ensemblen, där alltid lika inspirerande ledaren för andra violinen, Minna Kangas, hade en centra roll som länk mellan Häkkinen och hans musiker.

Mats Liljeroos Musikkritiker