Carmina Burana och en oemotståndlig tidlöshet

Välavvägt. För en gångs skull var balansen i skick, menar recensenten om kören där röster från Manifestum, Somnium Ensemble och Kaisaniemen koulus musikklasser medverkade.Bild: Dan Kronqvist

Framförandet i Tempelplatsens kyrka blev en klar framgång, inte minst tack vare Jonas Rannilas klara vision.

KÖRMUSIK

Carl Orff: Carmina Burana

Manskören Manifestum, Somnium Ensemble, Kaisaniemen koulus musikklasser, SibA Percussion Ensemble i Tempelplatsens kyrka 15.10. Dirigent: Jonas Rannila. Solister: Marjukka Tepponen, sopran, Ville Rusanen, baryton, Teppo Lampela, kontratenor. Roope Gröndahl & Erkki Korhonen, piano, Oskari Kymäläinen, Aada Mulari & Sofronia Pavlidi, dans. Körinstudering: Tatu Erkkilä (Somnium Ensemble), Anna Hurme & Elina Suoranta (Kaisaniemen koulu).

Att i egenskap av amatörkör ordna en konsert med Carl Orffs Carmina Burana i Tempelplatsens kyrka en lördagskväll utan några verkligt heta publiknamn är ett vågspel som kan sluta på två sätt: succé eller fiasko.

Manskören Manifestum och primus motorn Jan Salvén satsade dock på rätt häst. En fullsmockad kyrka visste inte till sig av fröjd efter ett sagolikt elektrifierande framförande av ett stycke som än en gång bevisade sin oemotståndligt obändiga tidlöshet. Att 1200-talsmunkarna hade hur skoj som helst undgick sannerligen ingen.

Orff lånar friskt från såväl Stravinsky som populärmusik och allt känns fortfarande precis lika fräscht som för 80 år sedan. Originalet är skrivet för symfoniorkester, men den saknade ingen när Sibelius-Akademins åtta slagverkare jämte Roope Gröndahls och Erkki Korhonens piano satte i gång ett rytmmaskineri som heter duga.

Kreativ växel

Manifestum hade sträckt ut handen mot ungdomliga kammarkören Somnium Ensemble samt ett antal nog så avgörande damröster från olika nyländska toppensembler och för en gångs skull var balansen stämmorna emellan i skick.

Manifestumdirigenten, Segerstameleven Jonas Rannila, höll samtliga trådar i sin hand på ett sätt som var oerhört imponerande. De raska tempona var verkligt rörliga, medan de mer lyriska avsnitten präglades av ett lugn som kändes fullkomligt rätt avvägt.

Solisterna med Ville Rusanen (vilken falsett!) och Marjukka Tepponen i spetsen var ypperliga. Barnkören från Kaisaniemen koulus musikklasser satte en härlig guldkant på klangvärlden och Oskari Kymäläinen och hans två mycket unga dansadepter påminde om att verktiteln trots allt är "scenisk kantat".

Det verkar som om Manifestum har fått in en oerhört kreativ växel och det är bara att hoppas på att idéfabriken går på högtryck även framdeles. Carmina Burana är, som bekant, blott första delen av en trilogi, som därtill består av Catulli Carmina och Trionfo di Afrodite. Vågar man hoppas på ett sceniskt förverkligande av den kompletta trilogin?

Mats Liljeroos Musikkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08