Cantores Minores är ingen elithobby

Att sjunga i en gosskör skulle vara roligt, tänkte nioåriga Max Rönnow. Fem år senare hör han till den utvalda skaran som får sjunga för Finlands president. Men familjelivet berörs när en tusen år gammal tradition ska förvaltas.

Ovanpå de solgula och röda soffkuddarna ligger den svarta yllekåpan med sin vita krage. Till Max Rönnows körutstyrsel hör också svarta skor, svarta strumpor, svarta byxor och ett hängsmycke i form av ett stort kors.

Det är eftermiddag och fjortonåringen har just kommit hem från Åshöjdens skola och dess musikklasser till familjens lägenhet i centrala Helsingfors.

Efter en kort mat- och andhämtningspaus är det åter dags att stiga på spårvagnen som leder till Cantores Minores körövning i Helsingfors Domkyrka. Där skall Max Rönnow under tre intensiva timmar öva tillsammans med cirka 150 andra pojkar i åldrarna 10-24 år.

I dag klockan 18 ska Johannespassionen av Bach framföras inför publik. De sista finslipningarna återstår av det prestigefulla verket.

Beslutsam kille

Max Rönnow är en alldeles vanlig pojke, med ett något ovanligt intresse. Ovanligt för finländare, närmare bestämt. I Mellaneuropa och speciellt Tyskland är kyrkliga gosskörer en ganska allmän företeelse som bygger på en nästan tusen år gammal tradition.

Cantores Minores grundades 1952 som ett led i att föra den medeltida protestantiska gosskörens traditioner vidare. Om dessa visste Max Rönnow knappast så mycket den dagen han kom hem från skolan som nioåring och meddelade sina föräldrar att "nu ska jag också börja i Cantis". Tipset hade han fått av en klasskamrat som redan sjöng i kören.

– Jag tyckte att det lät roligt, säger Max Rönnow.

Ingrid Rönnow småler vid minnet.

– Vi försökte berätta för honom att det nu inte är så där bara att börja. Man måste klara inträdesförhören också. Men samtidigt visste vi att han var musikalisk.

Musicerande familj

Inträdesproven gick galant. Max Rönnow inledde sina körövningar som pågår två–tre gånger i veckan. Han hade talang och var beredd att satsa hårt. Därför avancerade han också snabbt i den strikta körhierarkin. Från den inledande B-kören tog han sig uppför trappstegen till själva A-kören och därifrån vidare till Favoritkören (begreppet härstammar från latinet) som är den mest prestigefulla.

Ingrid Rönnow lät sig inspireras av sonen, återupptog ett tidigare körengagemang och gick med i kammarkören Idun.

– Det är inte alltid föräldrarna som går före och vägleder barnen, ibland kan det faktiskt vara tvärtom.

Pappa Anssi Lindberg arbetar som konsult, men spelar saxofon på sin fritid och upprätthåller även ett litet produktionsbolag som bland annat spelar in körmusik. Storasyster Ellinor Rönnow delar också familjens musikaliska intresse och spelar klassisk gitarr och tar sånglektioner.

Till familjens vardag hör en gemensam nätbaserad kalender som hjälper till med familjelogistiken.

Fullspäckad kalender

Rent tidsmässigt drar Max Rönnow det längsta strået. Han spelar även violin och saxofon och räknar snabbt upp sina veckovisa musikaliska engagemang. De ökar speciellt vid de kyrkliga helgerna som ofta infaller under skolloven. Då tillkommer också körläger och körresor utomlands.

FAMILJEINTRESSE. Pappa Anssi Lindberg och mamma Ingrid Rönnow poserar i sonens Max Rönnows hemmastudio. Till familjen hör även storasyster Ellinor. Bild: Leif Weckström

En medlem av A-kören kan årligen räkna med cirka sjuttio framträdanden förutom själva körövningarna. Före julen uppträdde Favoritkören som traditionen bjuder med en liten konsert på Talludden för självaste presidenten och hans fru.

– Hunden Lennu stal showen lite och det var svårt för oss alla att hålla skrattet tillbaka när den började springa omkring, säger Max Rönnow.

Det här läsåret har han haft förmånen att ha en ledig vardagskväll i veckan. Kanske kan man skymta ett stråk av lättnad som drar över ansiktet när den lilla luckan av självvald fritid kommer på tal.

– Då brukar jag hänga med mina kompisar och gå till ungdomsgården, säger han.

Till kompisgänget hör bland andra Axel Sippel och Emil Panelius, två klasskamrater som Max Rönnow i sin tur lockat med till gosskören.

PÅ TRAPPAN. Emil Klefström, Sulo Joshi, Max Rönnow, Otso Hakala, Emil Panelius och Axel Sippel strävar alla flitigt uppåt i körhierarkins framgångstrappa. Längst fram Otto Kaasalainen och Albert Henriksson. Bild: Leif Weckström

Ordning och reda

Före kvällens körövning poserar pojkarna vant på Domkyrkans trappa. HBL-fotografen hade gärna eftersträvat lite mera liv och rörelse i bilden, men pojkarna intar intuitivt ett antal behärskade och strama poser, innan de snabbt springer upp för trappan och in i kyrkan för att inte komma för sent.

– I Cantis gäller ordning och reda. Pojkarna får lära sig disciplin och att hålla reda på tider, sig själva och sina saker som omfattar både noter och körklädsel, säger Ingrid Rönnow.

– Och att hålla vad man lovar. Är du med så är du med. Också om det på söndagsmorgonen kan kännas lite motigt att ge sig i väg, säger Anssi Lindberg.

Sonens körengagemang styr li hög grad familjens gemensamma aktiviteter. En privat semesterresa kräver stor framförhållning.

Fostran i centrum

Körens konstnärliga ledare Hannu Norjanen omtalas med stor respekt av familjen. Han leder inte enbart gosskören, utan är samtidigt rektor för hela det bakomliggande musikinstitutet Cantores Minores, som numera även omfattar en musiklekskola.

Priserna som skolan tilldelats är många och prestigefulla. Till dem hör bland andra titeln som Vuoden kasvattaja 2014 (Årets fostrare 2014). Karaktärsfostran är central i verksamheten.

– Man har äntligen förstått att vi faktiskt står för en värdig och trygg utbildning av unga män i Finland. Det här är ett fostringsarbete där pojkarna också slipar varandra, säger Hannu Norjanen.

Det blir extra tydligt då de 150 pojkarna ställer sig i körkonstellation framför altartavlan med den lidande Kristus som fondvägg.

KONSERT. Gosskören Cantores Minores uppträder på långfredagen klockan 18 i Domkyrkan i Helsingfors. Bild: Leif Weckström

Vår målsättning är inte att vaska fram proffsmusiker. Vi vill ge upplevelser och minnen för livet.

Snart sprider sig ett lätt sorl genom kören. Det är inte så lätt för småkillarna i första ledet att stå stilla och tysta medan orkestermedlemmarna får sina anvisningar. Plötsligt reser sig en ung man i de bakre leden och proklamerar med tydlig stämma.

– Nu ska vi inte börja prata. Vi ger orkestern arbetsro.

Han sätter sig igen. Lugnet sänker sig. Småpojkarna börjar i stället fokusera på sina mobiltelefoner. En liten kille gäspar stort. Klockan är 17 och tre timmar övningstid återstår.

När miraklet sker

Hannu Norjanen berättar med inlevelse om sina egna "Cantis-upplevelser" från sjuttiotalet. Då var han själv en liten pojke. De vänskapsband som knöts då består ännu i dag. En värdefull skatt som han hoppas att hans unga adepter ska kunna få med sig via sin musikaliska utbildning. Här utgör lägren och den årliga körresan till olika länder i Europa en viktig del i socialiseringsprocessen.

– Som ledare för en kör av det här slaget måste man känna systemet inifrån. Att leda en protestantisk gosskör är inte alls detsamma som att leda ett idrottslag där man delas in i olika grupper beroende på ålder.

Åldersspektret är brett och i Cantores Minores fortsätter man sjunga också efter målbrottet. Sopran- och altstämmor transformeras kontinuerligt till tenorer och baser.

LEDARGESTALT. Körens konstnärliga ledare och Cantores Minores rektor Hannu Norjanen har gedigen musikalisk erfarenhet. Bild: Leif Weckström

Många av dagens barn är inte alls vana att använda sina sångröster. Vi tar därför in barn som kanske inte sjunger så bra från början men har talang. De kan utvecklas och inspireras.

– En gosskörs klang förändras hela tiden och det är krävande. Man måste därför jobba snabbt, kompakt och effektivt. Samtidigt kan man inte pressa de unga individerna som har mycket energi inom sig. Man måste locka dem och skapa en tillhörighet och känsla av att det här gör vi tillsammans.

För körledaren gäller det att vara ärlig och äkta.

– Jag kan inte förställa mig. Pojkarna märker det genast. Det här är ett konstnärligt arbete på hög nivå, men samtidigt ett arbete som kräver pedagogiskt öga. Om kören klingar bra, betyder det att det också klingar väl mellan människorna.

När A-kören står redo för konsert är kyrkan full av hundratals pojkar som ställer sig upp i likadana svarta körkåpor. Men den visuella likformigheten är inte sanningen.

ACKOMPANJEMANG. Under långfredagen medverkar även en orkester i Domkyrkan. Bild: Leif Weckström

– Man kan jämföra med ett politiskt val. Varje röst är viktig. Det är vars och ens unika röst och personlighet som skapar miraklet i den unika körklangen som går ut till dem som lyssnar. Det här är ett tryggt ställe där var och en tillåts vara unik. Jag har en personlig kontakt till varje kille, säger Hannu Norjanen.

Ingen elithobby

I dagens genusmedvetna värld kan någon kanske fundera lite över den ensidiga könsindelningen. Norjanen småler.

– Det är helt ok att grunda en flickkör för den som vill. Men när vi talar om en gosskör så handlar det om en unik klang som en blandad kör inte kan frambringa. Det är en tusen år gammal tradition där repertoaren faktiskt skrevs specifikt för gossar, säger Hannu Norjanen och hänvisar till bland andra Bach.

Samtidigt är han noga med att påpeka att pojkarna lever i den här tiden.

– De är alla helt vanliga pojkar.

Från familjer med vanliga plånböcker kan kanske tilläggas. I familjen Rönnow-Lindberg har man inte velat räkna ihop kostnaderna för sonens hobby. När det handlar om körresor utomlands rullar slantarna lätt i väg. Hannu Norjanen hänvisar till den understödsförening som upprätthålls av Cantores Minores, och som kan bistå när det kniper ekonomiskt.

– Det här är ingen elithobby och det finns olika sociala grupper representerade i kören. Pengar ska inte få vara ett hinder.

Fakta

Cantores Minores

Helsingfors Domkyrkas gosskör grundades 1952 med målsättningen att fungera som en musikalisk och andlig fostrare av unga pojkar och män. Tre gånger årligen ordnas inträdesprov och varje år antas 50-60 pojkar i åldern 7-10 år till körens inledande undervisning och Cantores Minores musikinstitut.

För tillfället studerar här cirka 450 pojkar och unga män i åldern 4-25 år. I A-kören sjunger cirka 150 personer.

Under CM:s historia har cirka 3 000 pojkar sjungit i kören.

Krävande repertoar

Kören sjunger främst sakral och klassisk musik, även modern sådan.

Årligen uppför man minst två stora verk av Johann Sebastian Bach. På långfredagen framförs växelvis Matteus- eller Johannespassionen och till julen Juloratoriet. Till det kontinuerliga programmet hör bland andra Bachs H-moll mässa och Mozarts Requiem.

Man uppträder även med storverken utomlands och i olika konstellationer nationellt. I år går turen till Tyskland, Tjeckien och Schweiz.

En gång i månaden medverkar man i Domkyrkans högmässa samt vid andra kyrkliga högtider. Dessutom tillkommer cirka 70 uppträdanden varje år för enbart A-kören.

Ekonomi och administration

Bakom CM står en understödsförening som upprätthålls av föräldrarna. De bistår med mycket praktisk hjälp.

Årsbudgeten är drygt 860 000 euro och består av biljettintäkter, terminsavgifter samt stiftelse- och församlingsbidrag mm. Verksamheten stöds även av Helsingfors stad, men inte av Undervisningsministeriet.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33