Canths kvinna som förövare och offer

Anna Liisa Helmi-Leena Nummela i titelrollen omgiven av sina närmaste (Petriikka Pohjanheimo, Karoliina Kudjoi, Paavo Kerosuo, Jukka Pitkänen och Kai Bäckström i dramatiseringen av Minna Canths kända pjäs. Bild: Mikko Mäntyniemi

Minna Canth: Anna Liisa

Dramaturgi och regi: Heini Tola. Scenografi: Veera-Maija Murtola. Musik: Suvi Isotalo.

Ljusplanering: Antti Kujala. På scenen: Helmi-Leena Nummela, Kai Bäckström, Paavo Kerosuo, Karoliina Kudjoi, Jukka Pitkänen, Petriikka Pohjanheimo. Föreställning på Avoimet ovet den 16.9.

Scenbilden på den lilla intima Avoimet ovet förutspår vad som komma skall: kedjor som hänger på sidorna, utåt fonden öppnar sig ett vassomgärdat sjölandskap, en skärm, där Anna Liisa i förvirring och desperation har utfört det dåd som rullas upp. Blod blandas med vatten.

Följare är, förutom vi i publiken, de två män som definierar hennes öde, både det förflutna och framtiden. Helmi-Leena Nummelas Anna Liisa gör en ung kvinnas kombination av bergfast övertygelse, ångestladdad osäkerhet, ånger och desperat hopp. Alla ingredienser hör ihop med varandra och den ena egenskapen och känslan är en osviklig följd av den andra.

Det finns tre män, först de båda presumtiva äkta männen Mikko (Kai Bäckström) och Johannes (Paavo Kerosuo). De bedyrar sin kärlek, med uttrycker snarare ägorättskänsla. Och de förefaller inte komma på tanken att deras gärningar kan få konsekvenser i form av Anna Liisas ändrade känslor gentemot dem. Pappan (Jukka Pitkänen) talar efter att dådet, babymordet, avslöjats mest om skam. Mamman (Karoliina Kudjoi) är den enda som visar medkänsla med sin dotter, ånger och sorg över att hon inte förstått vad som pågått.

Minna Canth ville göra kvinnan jämlik med mannen inte enbart genom att ge henne de privilegier han hade och har, utan också ålägga henne och honom lika skyldigheter och ansvar. Här är männen inte sena att spela med alla kort de bara kan tänkas dra fram, och Anna Liisa gör allt hon kan för att komma undan. Först när hon är beredd att ta sitt ansvar och snart ska fängslas blir hon befriad från sina bojor och kedjor. Den rytmiska musiken av Suvi Isotalo övergår från att ha varit nästan tvångsmässigt och hårt dunkande till ett mjukare klangfyllt bultande.

Den fredag eftermiddag jag såg pjäsen var salongen full av skolungdomar. Anna Liisa är som klippt och skuren som ungdomspjäs. Den handlar om relationer, kärlek och livsval, men ännu mera handlar den om skuld och makt. Vad vi kan göra med varandra och för varandra – eller låta bli. De dramaturgiska medel den opererar med är klara och tydliga, stigande och klargörande, trots att ämnet är sammansatta orsaksrelationer.

Barbro Enckell-Grimm

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning