Canth i skuggan av kollegerna

TEATERHISTORIA. Teaterdirektören Kaarlo Bergboms (Jukka Puotila) och författaren Minna Canths (Cécile Orblin) konstnärliga samarbete skildras i Nationalteaterns Canth.Bild: Stefan Bremer

Den stora behållningen av NationalteaternsCanthär att den inte är något spekulativt, kladdigt psykologiserande porträtt av personen Minna Canth.

Canth

Text: Seppo Parkkinen. Regi: Kaisa Korhonen.

Scenografi: Kati Lukka. Kostym: Pirjo Liiri-Majava. Musik: Hannu Kella. Ljus: Kalle Ropponen. Ljud: Esa Mattila.

På scenen: Cécile Orblin, Kristiina Halttu, Jukka Puotila, Pirjo Luoma-aho, Jussi Lehtonen, Taisto Reimaluoto, Elli Närjä, Eeva Putro, Harri Nousiainen, Henri Tuominen, Olli Ikonen, Pihla Maalismaa, Pirjo Määttä.

Premiär på Nationalteatern 23.11.

Det visar sig tidigt att det inte är privatlivet som intresserar dramatikern Seppo Parkkinen – snarare de politiska, sociala och konstnärliga idéer och strömningar Minna Canth lockades av och kom att representera.

Med undantag för några frasande sekelskiftesklänningar och vaxade mustascher som åker på och av skådespelarna, har Nationalteaterns stora scen rensats från epokmarkörer. Textens tidsbild är fyllig nog.

Här i ett hav av stolar framträder Cécile Orblins kompetent gestaltade Canth.

Konstnären. Opinionsbildaren. Hon som introducerar realismen i den finländska dramatiken och sätter kvinnlig emancipation på agendan i samhällsdebatten.

Seppo Parkkinen placerar henne mitt i en ström av moderna idéer – kvinnofrågan, socialismen och sekularismen – och tätt intill europeiska kolleger som George Sand, Henrik Ibsen och Émile Zola. Den sistnämnda dyker för övrigt upp i Taisto Reimaluotos gestaltning, och förespråkar naturalism med sitt kanske kändaste litterära motiv, varuhuset Damernas paradis, som myllrande fond.

Men framför allt handlar pjäsen om Minna Canths roll i den finländska teaterhistorien. Skådeplatsen är därmed Arkadiateatern där Finska teatern, sedermera omdöpt till Nationalteatern, höll hus innan den flyttade in i det nuvarande jugendslottet vid Järnvägstorget.

Till höjdpunkterna hör scenerna där delar ur Canths kändaste pjäser återskapas. Här kommer Kaisa Korhonens regi verkligen tillrätta. En dynamisk Orblin, i rollen som Canth, kommenterar och förklarar sina texter från scenens ena hörn, medan de spelas upp mot läckert tidstypiska målade allmogefonder. Den melodramatiska tonen fångas med perfekt gehör av skådespelarna.

I de här scenerna blir man varse om det ålderdomliga och det moderna hos Canth. Kerttu eller "Hopptossan", en av huvudrollerna i Arbetarens hustru, ser i sin Singoalla-utstyrsel ut som den exotiserande 1800-talsstereotypin av den romska kvinnan. Samtidigt har hennes attack mot patriarkatet – "Era lagar och er rättvisa"– ännu relevans i samtiden trots kvinnorörelsens många landvinningar.

Bländande bifigurer

Det finns rikligt med bifigurer. Jukka Puotila gör en karismatisk och faderlig Kaarlo Bergbom, Finska teaterns grundare, som ofta ses på Alpvandringar med sin sköra protegé, skådespelaren Niilo Sala (Jussi Lehtonen).

Kristiina Halttu gör i sin tur en underbar, kokett och smart Ida Aalberg. En primadonna som ständigt lyckas förnya sig och överleva både konstnärligt och ekonomiskt.

Det är överlag en välspelad föreställning, med många glimmande småroller som Harri Nousiainens ettriga Juhani Aho och Olli Ikonens präktiga Ulrika Johnson, Minna Canths mamma.

Men inte sällan känns det som biroller som Bergbom och Aalberg är så färgstarka och får så stor plats på scenen, att själva titelrollen hamnar i skymundan.

Detsamma sker med vissa teman. Pjäsen är en ambitiös studie av tiden och samhällsklimatet, men det stora omfånget av ämnen och personer leder till att kärnfrågor i Canths författarskap, till exempel hennes syn på kvinnlig frigörelse, behandlas rätt ytligt.

Det pedagogiska presentationssättet som genomsyrar föreställningen har både för- och nackdelar. Vi förses med mängder av intressanta upplysningar, samtidigt som rytmen stakar sig på grund av årtal och platser som samvetsgrant anges. Tonen blir ställvis också väl övertydlig och undervisande.

Något har gått snett med ljudplaneringen då delar av repliker försvinner på grund av akustiken. Kvaliteten på vinjettvideorna och särskilt stumfilmen på slutet föreställande den första filmatiseringen av pjäsen Sylvi, lämnar också en del att önska.

Men visst tjusar det på samma gång lätta och bildade sättet som Korhonen och Parkkonen tar sig an en hel era och ett helt författarskap.

En liten randanmärkning: om man spelar en hel scen ur Tjechovs Måsen på ryska skulle man gott ha kunna ta några repliker på svenska. Svenskan var, som det även framgår i pjäsen, ett viktigt språk både under Canths uppväxt och under senare skeden av hennes liv och karriär. Till exempel skrevs och framfördes den skandalösa Sylvi, som kritiserade mannens roll som hustruns förmyndare, ursprungligen på svenska.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33