Cancerforskaren brinner för existentiella frågor

Finlandssvensk. Peter Strang flyttade till Sverige efter studenten 1976. Han hälsar ofta på sin bror som har stuga i Kimito.  Bild: Jenny Blomqvist

Finlandssvenska Peter Strang har ägnat sitt yrkesliv åt människor som balanserar mellan liv och död. Han spräcker myter om dödsångest och olidlig smärta och poängterar vikten av att tillhöra en gemenskap.

Professor Peter Strang flyttade till Sverige efter att ha tagit studenten och blev landets yngsta professor  och den första i palliativ medicin.

– När jag behandlar dem som är svårast sjuka kan jag lägga oerhört mycket kraft på det. Där gör jag nog mest nytta.

Han berättar att cancervården redan på den tiden var bra på smärtlindring och höll på att bli hyggligt bra på det psykosociala. Svagheten var däremot att hantera en ren existentiell kris.

– Hur möter man någon med öppen dödsångest? Eller någon som har ett halvt år kvar att leva men känner sig helt meningslös, eller någon som har vänner men känner sig ensam i världen? Ingen vågade riktigt fördjupa sig i de frågorna, säger Strang.

Vår rädsla är irrationell

Mycket av Strangs forskning har handlat om rädsla, men också om symtom, döendets psykologi och hur man kan stötta en närstående.

– Man ska inte vifta bort frågan om döden, den är ju vår största utmaning. Livet är det som man känner till, och döden något främmande. Många nordbor i medelåldern har aldrig sett någon dö och vet inte vad det innebär.

Missförstånden föder irrationella rädslor. Oavsett ålder är det svåraste att vara tvungen att skiljas från andra.

– Jag minns ett par på drygt 90 år där frun var döende. De var ju gamla, så själva döendet var de inte rädda för. Men att tvingas skiljas efter ett äktenskap på nästan 70 år kändes oöverkomligt.

De flesta människor räds själva smärtan, men dagens smärtbehandling är effektiv. Det är Strang noga med att klargöra. Många är också rädda för fenomenet dödskamp, vilket betyder att man slåss mot döden både kroppsligt och mentalt. Ångesten känns överväldigande och man försöker bromsa döden rent fysiskt, men det är mest en myt.

– Folk tror att det ska bli en dödskamp eller en kvävningskänsla, för det har man sett på tv. Vi har bara haft några få som verkligen har kämpat in i döden, men dem minns jag tydligt. Det blir nästan alltid lugnt mot slutet.

Mer reella rädslor är att man ska dö ensam, eller tappa förmågan att sköta sig själv. Hjälplöshet är en tanke som skrämmer många.

En stark tro kan hjälpa eller stjälpa

När man är allvarligt sjuk dyker ofta stora frågor och frustration till ytan. Varför nu, varför just jag, är det ett straff och vad handlar livet om är vanliga frågor.

– Jag kommer tydligt ihåg en man på drygt 20 år som såg tuff ut med skinnjacka och nitar. Han gick med i en forskningsstudie kring liv och död och hans första kommentar var slående: varför straffar Gud mig så här, jag som inte ens tror på Gud? Det om något är existentiellt, säger Strang.

Det är vanligt att också närstående känner sig frustrerade och otillräckliga. Strang har samtalat med så många döende att han vet att de sällan väntar sig några stora uppoffringar från de närstående.

– Normalitet och gemenskap gör att den sjuka ofta orkar lite bättre, även om ni bara sitter och tittar på tv.

Det gör oundvikligt ont när någon dör, men så småningom dämpas sorgen till en viss nivå.

– Det är lätt att säga och svårt att göra, men fokusera på den tid som ni har haft tillsammans, säger Strang.

Ensamheten är livsfarlig

Strang lyfter flera gånger fram vikten av gemenskap. Det är vanligt att isolera sig när man är sjuk, men ännu vanligare är ett slags existentiell ensamhet. Andras liv rullar på och det känns som om ingen förstår vad man går igenom.

– De psykiska konsekvenserna förstår man men ensamhet påverkar också kroppen. Hjärt- och kärlsjukdomar förekommer oftare bland dem som upplever sig ensamma. Det tror jag inte att folk har förstått vidden av.

Strang beskriver det som känslan de gånger man har hamnat på fel fest, men mångdubbelt värre.

– Oerhört få vill ha eller mår bra av långvarig ensamhet. Men har man det så måste man ändå göra livet uthärdligt.

Nutidsmänniskan glömmer ofta bort att också gemenskapen har ett pris som man måste investera i.

– Det vanligaste som folk på dödsbädden ångrar är att man har skjutit på saker och inte satsat tillräckligt mycket på relationer, säger Strang.

Delad ångest är halv ångest

I samtalet med Strang ligger fokus tydligt på människans vilja att leva oavsett de utmaningar som sjukdomen innebär.

– Förvånansvärt många är fortfarande nyfikna på livet. Deras livskraft är ibland fascinerande.

Det är först när livet inte längre är en självklarhet som många lär sig att se värdet i att leva.

– Jag skötte en 40-årig cancersjuk man som visste att han var i slutskedet. Vi fick honom helt smärtfri mot slutet och när jag gjorde ett hembesök berättade han att det var en av hans fem bästa veckor i livet. "Förra veckan tog smärtan all min tid, men plötsligt blir jag fri. Jag har haft vänner här varenda dag och vi har pratat och pratat", sa han.

Men vad tänker Strang om dem som ifrågasätter livet och önskar att få tyna bort? Självdestruktivitet och eutanasi är fortfarande tabu.

– Självmord är nog den ensammaste handling man kan göra. Min bild är att existentiell ensamhet är lidandets motor, men den dag man börjar dela med sig minskar lidandet.

Jag frågar om han som räddar liv och lindrar smärta aldrig blir frustrerad på självdestruktivt beteende.

– Nej, jag tycker att det är synd att de hamnar i en bubbla där de inte ens har ett mål för hösten. Jag har haft patienter som har gjort flera självmordsförsök innan cancern, men som plötsligt får något att kämpa för.

Den allmänna ångesten ersätts ofta av cancern. Strang berättar om en 50-årig kvinna som hade gjort många allvarliga självmordsförsök innan hon drabbades av en cancer med bara tjugo procents chans att överleva. Strang antog att hon inte ville genomgå den långa och smärtsamma behandlingen, men hade fel.

– Kvinnan hade dåligt samvete för alla gånger hon hade försökt ta sitt liv och ville verkligen bli frisk. Plötsligt var det som om hennes destruktivitet vändes till en kämparglöd. Det var oväntat men ganska spännande att starta från den utgångspunkten.

Trots den lilla chansen att överleva berättar Strang att kvinnan numera är frisk både fysiskt och psykiskt.

Död och tragedier är en stor del av konst, kultur och underhållning. Jag frågar Strang vad det kan bero på att vi dras till ond bråd död.

– Det har jag tänkt mycket på. Människan har alltid sett på döden med både rädsla och fascination. Att få studera döden på ett säkert avstånd är väldigt kittlande. Det gör att man lär känna sin fiende och ökar känslan av att man har full koll på döden.

– För mig är döden en spegel som gör att jag får syn på livet. Jag håller mig väldigt aktiv i livet och känner mig inte rädd för döden.

Jag frågar om han har blivit mer sorgsen och melankolisk genom att arbeta med människor i livets slutskede.

– Tvärtom. Klart att det är väldigt sorgligt att möta döende, men det är värre för de drabbade och närstående. Jag har ändå möjlighet att lindra smärta och behandla.

Yrkesvalet har fått Strang att få upp ögonen för livet mer än tidigare.

– Jag försöker att inte skjuta upp saker och gillar till exempel att resa. Därför ser jag till att plocka in lediga semesterveckor.

Strang tycker att man gärna kan tänka på att livet har ett slut, men utan att fastna i tanken på döden. En praktisk övning är att rita en livslinje från födsel till död. Nästa steg är att kryssa där man tror att man befinner sig.

– Jag är ju 60 och tror inte att jag blir 120 år gammal. Därför har över hälften redan gått, men det är resten som man ska fokusera på. Vad vill jag hinna med och vad är viktigt? Vi talar mycket om sen, men sen kanske man blir sjuk. Den här övningen kan vara nyttig att göra ibland, med betoning på ibland.

Strang vill ändå inte veta exakt när han dör. Risken är att man blir alltför bunden, eller besatt av just det tidsspannet. Många allvarligt sjuka vill veta hur mycket tid de har, vilket Strang ogärna svarar på.

– Tänk om jag säger ett halvt år, men något händer redan nästa vecka? Det kan drabba anhöriga hårt. Men det finns också folk som tar beskedet bokstavligt och räknar ut ett exakt datum. De börjar avsluta relationer, men så dör de inte.

Det leder ofta till en jobbig tid av väntan och frustration, som i ett gränsland. Att börja leva på nytt är svårt.

– Det är med döden som med solen, man kan titta på den en stund, men sedan måste man titta bort. 

Profil

Peter Strang

Född i Karleby 1957.

Cancerspecialist och professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet.

Överläkare vid Stockholms Sjukhem.

Skriver läroböcker, tankeböcker och romaner.

Föreläser om cancer, smärta, livskvalitet, palliativ vård och existentiella frågor.

Aktuell med romanen "I skuggan av sommaren" som utkom i mars. FNB–SPT

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33