Campussatir med heilande föreläsare och en drake i källaren

Sandra Oh, Nana Mensah och Holland Taylor som anställda på Pembroke-universitetets litteraturvetenskapliga institution. Bild: ELIZA MORSE/NETFLIX

En Hitlerhälsning tagen ur sin kontext är fjädern som blir höna i Netflix The chair. Som förnedringsfars är serien inte så vass men tillräckligt ångestframkallande för den med insyn i universitetshumanioras allt mer trängda rum.

KOMEDISERIE

The chair

Sex avsnitt på Netflix (serien recenseras i sin helhet).

Manus & regi: Amanda Peet och Annie Wyman. I rollerna: Sandra Oh, Jay Duplass, Bob Balaban, Nana Mensah, Everly Carganilla, David Morse, Holland Taylor. F13

Det fanns en tid då universitetens litteraturvetenskapliga institutioner tedde sig som bra miljöer för mordgåtor (Amanda Cross, Dorothy Sayers, Robert Bernard). I dag lämpar de sig för arbetsplatsfokuserade förnedringsfarser. Vill du se den gamla kvinnliga professorn förpassas till en skrubb i källaren, se hur en obetänksam lärare hängs ut på sociala medier, se den nya förväntansfulla avdelningsprefekten spräcka glastaket bara för att störta ner som en sten bland skärvorna och kravla sig bort …?

Icke-vit kvinnlig professor

Då ska du se den nya Netflixserien The chair, inte särskilt vass men tillräckligt ångestframkallande för den som har insyn i universitetshumanioras allt mera trängda rum. Fokus är på de medelålders protagonisterna, studenterna porträtteras inte illvilligt men ur ett något desillusionerat fyrtioplusperspektiv.

Titeln betyder alltså inte ordförande utan snarast prefekt, och den nya prefekten som skall piffa upp verksamheten på Pembroke-universitetets litteraturvetenskapliga fakultet är den första icke-vita kvinnan på posten, Ji-Yoon Kim spelad av Sandra Oh (Grey's anatomy, Killing Eve). Hon vill generellt sett väl – utnämna en ny rivig och briljant icke-vit professor som lockar studenter till kurser som "Sex och romanen", solidarisera sig med den sedan decennier illa behandlade gamla draken i källaren, tackla problemet med den briljanta men stökiga medelålders föreläsaren Bill Dobson …

Hemma har hon en adoptivdotter som inte är kramig, och en gammal pappa som låtsas att han bara talar koreanska.

Heil Hitler!

Serien gör inte så mycket av den tragiska potentialen i det här, tittaren får fylla i de svarta hålen själv och välja vilka motiv hen vill tugga vidare på. För mig är det Dobsons katastrof i sociala medier. Han inleder en föreläsning om Beckett och Camus med att skriva orden "fascism" och "absurdism" på svarta tavlan. Sen pekar han mot texten med hela armen – en nazisthälsning – och säger "Heil Hitler" för att illustrera den katastrof, andra världskriget, som deras författarskap hade att tackla. Varefter han konstaterar att de båda författarna under kriget var aktiva antifascister, medlemmar i den franska motståndsrörelsen: "Två människor som var förvissade om att det inte finns någon bot för jordelivet, att ingenting kan göras – och ändå försökte de". En föreläsning som kommer att utvecklas till en vältalig hyllning av motståndet mot fascismen, förstår vi som lyssnar.

Kontextlöst fragment

Men eftersom många av studenterna har suttit där med sina telefoner i högsta hugg har några av dem fångat Dobsons replik och sträckta arm på film. Och när filmsnutten, några sekunder lång, finns och sprids är det ingen som längre lyssnar eller bryr sig om annat än den. Blixtsnabbt är det bara den som gäller: ett kontextlöst fragment som avläses magiskt och primitivt som om det var identiskt med Dobson, i stället för hans avståndstagande (sarkastiska) iscensättning av något han är i beråd att uppriktigt nedgöra. Strax står en upprörd skara studenter utanför prefektens fönster och skanderar: "Inga nazister på Pembroke!".

Mellan tänkvärdheter som den här är det också roligt, smart, välspelat. Efter sex avsnitt tar det slut, men en fortsättning är tänkbar. Institutionen står på bräckligare grund än någonsin, relationen mellan Ji-Yoon och den hopplösa Dobson har romantisk potential, och fallet med hans malplacerade försök att gestalta premisserna – mellan fascism och absurdism – för Camus och Becketts författarskap väntar ännu på sin slutgiltiga lösning.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning