Bokrecension: Träden förnyar den finska poesin

Yles lyrikpris Den dansande björnen gick i år till Olli Sinivaaras samling om träd. Bo Petterson skriver om den, och två andra nyutkomna finska diktverk som visar vad träden kan lära oss.

Bo Pettersson tar sig an tre nyutkomna finska diktverk som alla på olika sätt handlar om träd: Janette Hannukainens Ikimetsän soittolista, Keijo Virtanens Huminan alla och Olli Sinivaaras Puut.
Bo Pettersson
02.10.2022 05:02 UPPDATERAD 03.10.2022 13:37

LYRIK

Olli Sinivaara
Puut
Teos 2022
LYRISK ESSÄ
Keijo Virtanen (text och teckningar)
Huminan alla
Esterin kirja 2022
LYRIK
Janette Hannukainen
Ikimetsän soittolista
Aviador 2021
Med Kalevalas stora ek som måste fällas så att ljuset når jorden och Kivis sju bröders äventyr i Impivaaras skogar har träd vuxit sig in i den finska litteraturen. Det kryllar också av träd i modern och senmodern finsk lyrik, inte minst hos Kirsi Kunnas och Risto Rasa.
Den främsta finska träddiktaren under efterkrigstiden är väl ändå Paavo Haavikko som ständigt återkom till olika slags träd. Den mest gripande samlingen är Puiden ylivertaisuudesta (Om trädens överlägsenhet, 1993), där han skriver om hur det inte är fråga om ”trädets överlägsenhet / utan människans låga medvetenhet”. 
Träden är helt enkelt ”Europas / stora konstverk, / som både tar andan ur en och gör / det möjligt att andas” (alla övers. mina).
Haavikko må också ha varit en affärsman som köpte och sålde skog, men i sina bästa dikter var han före sin tid i sin förståelse för träden som varelser som berikar naturen under och efter sin levnad.
Hur ser då dagens finska lyriker på träd?
Olli Sinivaaras diktsamling Puut undersöker och betraktar trädens minsta rörelser.

Sinivaara ser träden som de är

Olli Sinivaara fick nyligen Den dansande björnen-priset för sin sjätte diktsamling Puut (Träd). Det är en tunn samling på under fyrtio textsidor, men dikterna är noggrant avvägda. I likhet med Bo Carpelan, som så minnesvärt såg trädet som ”det förgrenade ljuset”, är Sinivaara en skarp iakttagare av olika träd och deras bark, löv och barr under olika årstider.
När den första snön faller på björken lever den ”i flera årstider på en gång”, men i maj är dess grönska ”gulaktig och florlik, / ännu tunn och genomskinlig, / ett gulnande som en varm vind / som får luft under vingarna”.
Poeten Olli Sinivaara förärades Yles litteraturpris Den dansande björnen för sin diktsamling Puut.
Genomgående är det betraktaren, björkar och tallar, granar och lönnar, och deras tid, årstiderna, som står i fokus. Eftersom den ekologiska natursynen är så dominerande hos dagens unga finska – och svenska – lyriker är det nästan märkligt att läsa en författare som bara då och då nämner urbanisering och avverkning. 
Sinivaara accepterar världen som den är för att kunna följa med och förstå trädens minsta rörelser och skiftningar, vilket också är ett ställningstagande för trädens livsvillkor.
Få upplever hur träd ”fyller sinnena / med ljus och värme, / med doften av värme, ljusnyanser, deras glädje”. Ja, vad är det annat än en triumf att finnas till då tallen ”sträcker sig till himlen, / mot himlen”?
Språket är för det mesta exakt, nyansrikt och nyskapande. Bara när nysnön på nytt faller i den sista dikten på det som är ”grävt och begravt” har jag svårt att förstå att det skulle bestå av något så urbant som ”neonvita fat”.

Virtanen talar för tallarna

Den i somras bortgångne diktaren, musikern och litteraturforskaren Keijo Virtanen var en fängslande mångfrestare, inte att förväxla med sin namne, emeritusprofessorn i kulturhistoria och före detta rektorn vid Åbo universitet. Tallen fascinerade Virtanen så mycket att han skrev två samlingar om den, och tre veckor innan han dog fick han se sin långa lyriska essä om tallen, Huminan alla (Under suset), publicerad som ett häfte.
Finskans humina beskriver fonetiskt exakt det mjukt smekande sus man kan höra i en tall eller en tallskog. I likhet med Sinivaara öppnar Virtanen sina sinnen för träd, för honom närmast tallar, men han betraktar dem inte så mycket som lyssnar till dem. För man kan uppfatta deras budskap utan att veta vad de säger:
”Vi förstår inte skogen, ändå går vi dit, drar gränser för ett eget område. Vi markerar det – genom att fälla träd. Också det visar att vi inte förstår skogen. Den som lyssnar kan höra att där gäller barrens lag”.
Keijo Virtanen har själv gjort blyertsteckningarna som berikar den långa lyriska essä som publicerades strax innan han dog.
Virtanens essä är lika lyrisk som hans dikter är essäistiska. Han kan inte låta bli att föra tallarnas talan, ibland i meningar som blir en halv sida långa, ofta kretsande kring en upprepad fras som ”under suset”.
Han vet att skogen gör oss gott, för den är vårt hem. Där kan vi lära oss ”tystnadens språk”: ”När du lyssnar på suset, kan du kanske höra dess löfte: när du släpper din själviskhet, finner du gemenskapen”.
Författarens detaljerade blyertsteckningar berikar samlingen.

Hannukainen prasslar från framtiden

Både Sinivaara och Virtanen menar allvar med sin syn på hur skogen kan hela oss nutidsmänniskor. Det gör också Janette Hannukainens tredje diktsamling Ikimetsän soittolista (Urskogens spellista), men den gör det med glimtar av humor och nybildningar: 
”Det är mycket mer varande (paljon oltavampaa) i granars famn / med skrattets prickhandske på handen”.
Hannukainen pikar skogens fiender med ett lätt men fast grepp. Hon skriver både dystopiskt och utopistiskt om hur det kunde se ut i skogen om ett antal år – den som ännu finns kvar. 
Emellanåt kommer hon med ett slags pressmeddelande, Lehvästötiedote, rättare sagt ”prasselmeddelande”, från år 2035, i vilket det är svårt att säga hur skrämmande framtiden är. Ett företag donerar ”helt igelkottneutralt framställda klockspelsmadror” till alla musiklekskolor och grundar skyddsområden för pappor och mammor.
Janette Hannukainen använder mycket humor och nybildningar i sin bok Ikimetsän soittolista.
Människor formar en ”människoskog” och i naturhistoriska museet kan man hitta en uppstoppad Homo sapiens sapiens. Ett träd tackar för att ha fått ”växa till sin fulla längd, / sedan / falla”. Det är klartext, men ibland kan Hannukainens nybildningar vara svåra att följa. 
Efterskriftens första rader talar dock sitt tydliga språk: ”Pennan jag skriver med är ett fällt träd. / Pappret jag skriver på är ett kokat träd. / Luften jag andas är ett levande träd. / Jorden jag sitter på är ett träd som föds”.
Sinivaara, Virtanen och Hannukainen uppvisar olika slags förhållningssätt till träd, men de förnyar den finska lyriken genom att uppleva dem med flera sinnen och vara medvetna om trädens betydelse för livets och människans fortlevnad.

ANDRA LÄSER