Du måste inte gå på fest eller en blöt karaokekväll i en överfull bar

De senaste veckorna har det talats mycket om coronatröttheten. Vi känner säkert alla av den. Det är tungt att inte kunna träffa nära vänner och bekanta, att inte kunna syssla med sin hobby, att inte kunna gå på teater eller keikka, att hela tiden vara orolig.

Men vad är den trötthet jag dras med jämfört med situationen många barn och unga befinner sig i. Det är ingen omöjlighet för vuxna människor att leva ett år utan utlandsresor, sena barkvällar och ledda gympatimmar. Men för barn och unga är ett år en betydligt längre tid, och en tillräckligt lång tid för att mycket skada hinner ske.

Jag läste under den gångna veckan en artikel om en stor förfrågan Yle gjort till studerande på andra stadiet, om hur de upplevt tiden med distansundervisning. I svaren skriver många om trötthet och frustration, om vänner som avbrutit studierna helt, om missade kurser och svårigheter att få stöd för inlärning. Många känner sig ensamma, då umgänget med ens studiekamrater plötsligt begränsats till en Whatsapp-grupp.