Jag har inte några kolleger för tillfället så Facebook är ofta mitt kafferum och smalltalket vid kopieringsapparaten sker i stället via Messenger. Jag ser att en bekant har delat en krönika som jag har skrivit och några har kommenterat.
Bland dem som har kommenterat finns en kvinna som jag aldrig har träffat. Hon skriver i kommentarsfältet att jag på ett hänsynslöst sätt igen brutit mot tystnadsplikten genom att i olika kolumner skriva om mina klienters relationsproblematik. Jag svarar henne att mina krönikor är casebaserade och att jag aldrig skriver om riktiga klienter eller människor som jag känner. Jag förklarar att jag vill använda berättelsen som form för att den berör, precis som hon själv gör som författare. Men hon stannar inte där utan fortsätter att skriva hånfullt om att jag förutom att outa barn och föräldrar utger mig för att vara expert på precis allt, som adhd och samkönade äktenskap, och det irriterar henne brutalt.
Jag inser att hon inte kommer att sluta, att hon inte har någon gräns för vad hon skriver på sociala medier, att ingen som läser kan bedöma vem av oss som ljuger men att hennes förtal kan skada mig. Den eftermiddagen överväger jag att helt sluta skriva eller engagera mig i samhällsdebatten. Föraktet och förtalet från en helt okänd människa slår helt krokben på min glädje och mitt driv att göra skillnad. Jag vill inte längre vara med och jag vill inte hänga på en FB där ingen ingriper när någon sparkar.
