Få vet att jubilerande Sockenbacka skola har en rikskändis som alumn

Bandet Arne Alligator tjusade barn och vuxna när den svenska skolan i stadsdelen Sockenbacka firade stort. Men stängningshotet var ändå på allas läppar.

Jonna Lindström-Punto, Amanda Punto och Klaus Punto firade skolans hundraårsjubileum. Amanda går i förskolan där hon gillar lekstunden bäst.
Det är inte varje år, eller ens varje decennium, som en svensk skola i Helsingfors fyller 100 år. Men det gör den gula träbyggnaden i "Sockis", alltså Sockenbacka, nu.
När HBL besöker jubileumsfesten på lördagen stojar barn runt medan gamla elever och lärare minglar med varandra.
Mika Salminen (direktören för Institutet för hälsa och välfärd) gick i vår klass! utbrister Eeva Raunisto och Siv Långbacka.
Året när de började i ettan var 1972 (är bägge ganska säkra på). Storasyster Anki Långbacka gick i skolan på 1960-talet.
– Jag kommer ihåg när vi började få fryst mat, säger hon.
Den frysta maten värmdes upp på plats i skolan. Innan det lagades skolmaten på plats. I början av hennes skoltid gick man i skolan också på lördagarna.
Anki Långbacka, Eeva Raunisto och Siv Långbacka är tidigare elever i skolan. – Vi är fyra stycken som fortfarande träffas en gång åtminstone i månaden, säger Siv.
– Då var det alltid pannkaka och sylt. Det var det allra bästa.
Raunisto minns hur Helsingfors stad hade planer på att bygga en busshållsplats i ett hörn av skolgården.
– Vi var i Husis någon gång, i själva verket finns det en bild på oss när vi kramar de där höga tallarna. Min mamma klippte ut artikeln.
Raunisto, vars samtliga barn Riku, Ringa och Ronja, också gått i skolan, bjuder på en anekdot. I tillägg bor hon mitt emot skolan.
– En lördag hemma hos oss höll jag på att dammsuga. Då ringde det på dörren och läraren frågade "Eeva, har ni försovit er"?
Det visade sig att hon helt och hållet glömt bort att det var skolavslutning. Men läraren bemödade sig ändå att gå över gatan från skolan och räcka över avgångsbetyget.
– Efter den gången glömde jag aldrig skolavslutningen på nytt.
På skolgården är det många som kramar om varandra. Man har kanske inte setts sedan den egna skoltiden. Eller åtminstone inte sedan konfirmationen, berättar Susanna Tuomikoski. Hon har hittat många forna klasskamrater och betraktar ivrigt ett foto från klass 1-2 år 1990.
Skolhuset är från 1920-talet.
– Skolan var liten och alla var kompisar med alla. Nu går mina egna barn i en liknande byskola i Nummela.

"Låter jättetråkigt"

Många vill komma och hälsa eller krama om Saga Bergman. Hon var skolans mångåriga lärare i 32 år med start från hösten 1966.
– Ibland får jag ju fråga, jag kommer inte alltid ihåg deras namn. I stort sett har jag känt igen de flesta.
De första åren hon jobbade i skolan åkte eleverna skidor bakom skolan. I dag finns det höghus på platsen.
Trots den glada dagen är besökarna medvetna om att Helsingfors stad vill stänga skolan i Sockenbacka.
– Jag blev förskräckt när jag läste det. Det är hemskt många som behöver en svensk skola. Den korta vägen till dagiset och skolan har varit en idyll för de föräldrar som har barn här.
Victor Johansson hade tagit med sig ett klassfoto från skoltiden. Susanna Tuomikoski hittade sig själv på samma bild.
Hon lyfter också fram att en mindre skola känns tryggare.
Daghemmet Sockenstugan, som ligger bredvid, är också stängningshotad.
– Även om jag inte bor åt det här hållet låter det jättetråkigt. Sådana här skolor borde bevaras. Samma sak i Esbo med Rödskogs skola säger Siv Långbacka.
Rödskogs skola var tidigare indragningshotad, men är det inte längre. Däremot beslöt politikerna i Esbo i år att stänga Bemböle skola.

Åt vid skolbänken

Luisa Dovale gick i skolan 1984-1988. Då hade den fyra klasser. I dag finns bara första och andra klass kvar.
Saga Bergman jobbade som lärare i skolan i över 30 år.
– Det var två klassrum. Ettan och tvåan var i det ena rummet och trean och fyran i det andra.
Hon beskriver sin tid i skolhuset som härlig med fin samhörighet.
– Det var faktiskt roligt. Alla kände varandra. Man visste vem klasskompisarnas föräldrar var och vad de hette. Vi hade en bra föräldraförening som organiserade många fester.
Dovale minns att slöjdsalen låg i samma sal som maten lagades i. Det var också samma sal som man hade gymnastik i. Skolluncherna intogs vid skolbänken.
– Vi tog bara fram ett plastunderlag och så åt vi där.
Angående hotet mot Sockenbacka skola upplever hon att det är tråkigt att skolorna hela tiden blir större.
Många forna elever hyllar att skolan är liten och att alla känner alla.
– Nu finns det (skolcentret) Monikko. Det var nära att de här skulle behöva gå där med många tusen barn, säger hon och tittar på sina två barn. Det ville jag absolut inte.
– När jag har gått i en sådan här skola vill jag inte att de går i en megastor skola där man inte ens vet namnen på barnen.
Monikko ligger i Alberga och öppnade förra hösten. Den rymmer 1 300 barn. På svenska sidan finns Alberga skola, som då hade 88 elever, medan det svenska daghemmet och förskolan hade 110 platser. Resten av platserna är för finska barn.

Inte stort komplex

Jonna Lindström-Puntos dotter Amanda går i förskolan. Familjen bor i Smedjebacka. För Lindström-Punto var det väldigt viktigt att Amanda ska få gå i en svensk förskola.
– Det är ju otroligt synd för alla som flyttat hit, för skolan har ju alltid funnits här, säger hon om stängningshotet.
Bandet Arne Alligator uppträdde med en låt som de övat in tillsammans med eleverna.
Lindström-Punto tycker inte det behövs fler stora komplex där finska och svenska skolor delar på lokaler. Hon befarar att man där i praktiken ändå bara talar finska på rasten.
– Varför ska alla små välfungerande skolor tas bort? Det svenska språket bara dör ut mer och mer. Jag tänker på helheten och att vara en del av Skandinavien.
Annika Rönkä och Victor Johansson tar en selfie med sin tidigare klasslärare Saga Bergman.

ANDRA LÄSER