Ett ikoniskt fotografi berättar om vår värld

Radioteatern har satt upp Marie Kajavas uppmärksammade intervjupjäs Nälänhätä på svenska. Resultatet är en intelligent, djup helhet som känns viktig.

Detta är inte fotografiet som pjäsen handlar om. Det kan man enkelt googla fram, med fördel först efter att man lyssnat till föreställningen.

Radioteatern: Hungersnöd sänds i Yle Vega 25.2 kl. 18.03, repris 28.2 kl. 20.03 och 4.3 kl. 6.03.

Marie Kajavas intervjupjäs Nälänhätä väckte mycket uppmärksamhet när den våren 2016 uruppfördes på Teater Takomo. Efter det har situationen i Sydsudan, det unga land som pjäsen handlar om, förvärrats ytterligare. Sedan februari 2017 råder officiellt hungersnöd i delar av landet.
Radioteatern har nu producerat föreställningen Hungersnöd, en radioversion förkortad och bearbetad av Kajava själv och översatt till svenska av Annina Enckell. Anna-Mari Karvonen har regisserat, ljuddesignen är gjord av Niko Ingman och de korta musikaliska inslagen är gjorda av Marianna Henriksson.
Den ursprungliga föreställningen spelades till stora delar i ett helt mörklagt rum, varför texten också passar bra för radio – det krävs inte att vi ser någonting.
Ändå börjar pjäsen med frågan: Vad ser du? Det är en intervjuare som ställer frågan till ett flertal olika personer. En man född i Sydsudan, en meteorolog, en hungerforskare, en bistånds- och maktexpert, en gammal kvinna, ett barn, en fotograf, en ex-anorektiker, en ornitolog.

Debatterat fotografi

Personerna betraktar ett fotografi. De nämner den torra marken, höbalarna (eller är det hyddor?) i bakgrunden, något som ser ut som en bit plastskräp eller kanske en hyenas avföring. Revbenen som avtecknar sig genom den svarta huden. Ett barn, hukat på marken. En gam – en kappgam, påpekar ornitologen – bakom barnet.
Fotografiet målas upp bit för bit, och snart vet de flesta säkert vilken bild det handlar om. Det är en av de mest ikoniska pressbilderna av hungersnöd genom tiderna, tagen år 1993 av Kevin Carter. Carter belönades med Pulizerpriset för sin bild, men den väckte stor debatt: varför hjälpte han inte barnet i stället för att fotografera det? Får man estetisera lidande på det här sättet? Är bilden sann, vad händer runtomkring den? Bilden är en del av den problematiska utvecklingslandsikonografin som den västerländska pressen reproducerar.
Pjäsen vidgas från att handla enbart om den specifika bilden, till att beröra globala teman från biståndsarbete till klimatförändringen till maktstrukturer.

Västlig anorexi

Ett tankeväckande inslag är intervjun med kvinnan som själv skapat sin egen hungersnöd och beskriver hur den känns. Man slås verkligen av hur sjukt det är att det finns dessa två slag av svält i olika kulturer i samma värld. Det är ett chockerande exempel på ojämlikheten mellan väst och syd.
Fotografens påpekande att den klassiska tredje punkten i bilden saknas, och att det är betraktaren som utgör den, är också intressant. Betraktaren skapar bildens berättelse. Har hen också ett ansvar? Frågan som upprepas – vad ser du? – får en att reflektera över hur man tolkar alla de bilder man dagligen ser, hur lätt man vanligen kan avfärda dem utan att desto djupare begrunda en hurudan värld de berättar om. Det ska vara en verkligt chockerande bild – som den i pjäsen, eller den med den drunknade syriska pojken – innan man stannar upp och kanske kräver att något görs.
Spåren i pjäsen är många men de bildar en intelligent, djup helhet som känns viktig. Föreställningen är lågmäld och monoton – de få musikinslagen är aningen abrupta och inte helt motiverade – men tematiken är så berörande så att man måste lyssna till slut.
ANDRA LÄSER