Ålands självstyre – förmåner utan skyldigheter?

Min kurs i totalförsvar på 1970-talet undervisade oss att fienden aldrig attackerar från öst. Likaså skulle en bemanning av Åland med finska trupper vara utesluten, hur illa läget än tedde sig. Vi genomlevde finlandiseringens dystra år.
Ålands så kallade neutrala position går tillbaka till Krimkriget 1854–1856. Engelsmännen och fransmännen angrep och förstörde den halvfärdiga fästningen vid Bomarsund, som avsågs att bli ett ryskt fort i samma klass som Sveaborg.
Sverige försökte erövra Åland i samband med förvirringen under inbördeskriget, med förevändning av humanitärt bistånd. Soldater ur fem olika arméer besökte öarna under våren 1918 – ryska, svenska, vita och röda finska trupper och slutligen den kejserliga tyska armén. "Obeväpnad neutralitet attraherar vapenmakt, och neutralitet kan aldrig stå emot väpnade trupper", har doktor Jukka Tarkka sammanfattat.
Avtalet från 1940 ger Sovjetunionen (uppföljt av Ryssland) rätten att upprätthålla ett konsulat i Mariehamn. Konsulatet har alltid haft en väl tilltagen personal. Så också idag. I praktiken har vi, ännu i denna dag, en statlig rysk kontroll- och underrättelsenärvaro – Vladimir Putins övervakningsstation – på finsk mark!
Man kan lätt föreställa sig att konsulatet känner till regionens angelägenheter t.o.m. bättre än vår egen finska försvarsmakt. Något som nyligen stod klart i och med fallet Airiston Helmi. I Åbolands skärgård finns det dessutom en mångfald av stugor, bryggor, broar och helikopterplattor som ägs av den östra grannen.
Bindande internationella avtal stipulerar att inga militära anläggningar eller annan militär utrustning får finnas på Åland. Inte heller militära styrkor får finnas där. Samtidigt har Finland både rätten och åläggs skyldigheten att försvara öriket. Tolkningen att förbjuda finska försvarsmakten att öva för en kris på Åland är i skarp kontrast till det sistnämnda.
Örikets internationella status har varit oförändrad i hundra år. Den kan inte ändras ensidigt. Alla internationella avtal är framför allt politiska till sin natur, men går just därför att ändra om viljan finns. Sist och slutligen är det inte fråga om juridik utan politik och då får juridiken anpassa sig.
Bottenviken måste förbli ett Finlands och Sveriges inre hav där övriga länders militära styrkor inte har rätt till närvaro, utan tillstånd. Följaktligen är Ålands ställning en fråga, inte bara för öborna själva, utan det handlar om den militära säkerheten för hela Östersjön. Och alldeles speciellt Finlands säkerhet. Lösningen av denna juridiska härva ligger både i det gemensamma nordiska försvarets och Natos intresse.
En åtgärd för att förstärka säkerheten på Åland kunde vara att utvidga värnplikten gällande även öborna. Det nuvarande undantaget har på alla sätt levt ut sin tid och är helt ogrundat i modern tid där gammaldags lots- och fyrverksamheten inte längre behövs. Med tiden skulle Åland få ett motiverat och skolat hemförsvar. Garnisonen i Dragsvik skulle få fler svenskspråkiga rekryter och ytterligare ett argument för sin existens.
T.o.m. Jehovas vittnen har förlorat sitt privilegium som vapenvägrare och får nu lov att välja mellan civil- och militärtjänst. Vill inte ålänningarna vara jämställda med invånarna i resten av riket? Vill unga ålänningar fortfarande låta fastlandets värnpliktiga stå upp för dem?
Den ryska armén har förståeligt nog övat på en ockupation av Åland. Fd. försvarsminister Jussi Niinistö har kallt konstaterat att "det är fortfarande en lång väg från övning till ockupation". I sin blogg erkände han dock: ”Ett demilitariserat Åland bildar ett militärt vakuum. Åland är också sårbart för snabba operationer utförda med begränsade styrkor.”
Om det finns vare sig lust eller kurage att uppdatera Ålands ställning till tidens krav så måste vi fastlänningar bara försöka fylla detta osäkra vakuum med nuvarande, till buds stående trupper och politisk press. Innan stygga små gröna män gör det.

Lasse Lehtinen,

FD, fd riksdagsledamot

och europarlamentariker

Helsingfors

ANDRA LÄSER