Insändare: Diskriminerande resurskrav – inget nytt

HBL publicerade 9.7.2022 en insändare skriven av Jyrki Pinomaa. Han beskriver på vilket sätt resurskravet i den planerade funktionshinderservicelagen är diskriminerande. Och han har fullständigt rätt.

Om man blickar bakåt i tiden så har detta ”resurskravsfenomen” upprepat sig gång på gång. Och jag undrar om lagstiftarna och andra involverade inte lär sig av sina misstag. Då diskussionen om avveckling av institutionerna i Finland var som hetast, höjdes röster om att personer med intellektuella funktionsnedsättningar, som behövde mycket stöd (då s.k. gravt utvecklingsstörda) inte kunde flytta ut i samhället. Vilket var högst diskriminerande. Det dröjde ända tills 2010 innan beslutet kom att institutionerna skulle stängas och alla skulle bo där alla andra bor. Redan tidigt på 1980–talet fördes diskussionen om vem som skulle få personlig assistans. Beviljningskriterierna (”resurskraven”), att man skulle kunna vara assistentens arbetsgivare och ha ett arbetsledaransvar, blev ett problem för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Då man igen hade skapat en diskriminerande situation, fick man senare rätta till misstaget. Och förbättringar kom i kraft 2009, då subjektiv rättighet till personlig assistans, infördes. Men varför gör man åter och åter igen misstag, genom att skapa diskriminerande resurskrav, som utesluter vissa grupper av personer med funktionsnedsättning och definitivt inte främjar likabehandling och delaktighet. Samma fenomen upprepades igen, då grundskollagstiftningen uteslöt intellektuellt funktionsnedsatta barn, som behövde mycket stöd. Barn, som inte kunde agera i grupp ansågs inte kompetenta att höra till samma lagstiftning. Även detta ändrades efteråt, 1996, och alla barn inkluderades i grundskoleundervisningen.

I alla mina exempel finns en grundläggande attityd, att fördela personer med funktionsnedsättning i dugliga och icke dugliga och där beslutsfattare och andra inom funktionshinderområdet utför tolkningar om diagnosgruppers duglighet, vem är tillräckligt duktig/vem inte, vem passar in/vem inte etcetera. Allt detta leder redan i sig till orättvisa beslut och diskriminering. Och historien visar att man varit tvungen att rätta till misstagen i efterhand för att skapa ett samhälle för alla.

Tänk om man nu denna gång i den kommande funktionshinderservicelagen och funktionshinderspolitiken skulle slopa resurskravet – lära sig av historiens misstag. Implementera direkt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Utgå från personcentrerad planering, implementering av rättigheterna och skapa jämlikhet mellan människor.

Maarit Aalto, Helsingfors