På glid mellan det normala och det kufiska

Fotnoter till en vandring, Mårten Westös första diktsamling på tretton år, börjar i sensommarkvällens avskildhet, ”någonstans i skogens utkanter”. Myggen dansar, ett stilla regn begynner. Här bottnar diktjaget äntligen i sig själv igen, sinnena är öppna mot allt som lever, även mot det som till vardags är dolt. Tematiskt och stoffligt är vi inga ljusår bort från låt säga Ekelöfs Eufori eller någon av Tranströmers epifanier.

En lite gäckande upptakt, visar det sig, för sedan följer en helt annan sorts poesi: tio berättande nedslag i stadens fauna av människor, på obestämt glid mellan det normala och kufiska. Här finns uteliggaren som slår sig i slang med en pappa som tittar på grabbens fotbollsmatch, här finns en viss typ av äldre, ensamma män som sedan decennier kommunicerar med sina grannar ”genom att strecka under ordningsreglerna i trapphuset” (varje manlig läsare över 50 rycker till lite här, som om han på nåt vis tog åt sig). I kanske samma trapphus syns en svett- och spritosande kvinna, möjligen författare och möjligen från Savolax eller Karelen, som fäller innebördsdigra repliker. Och i ännu en dikt förväxlas diktjaget (poeten själv, tänker jag) med en från tv känd poliskommissarie. De är som gjorda för att läsas högt, dessa vemodigt roliga socialrapporter.

Sedan växlar Westö register igen, blir allvarsammare och mer personlig. Men humorn är aldrig långt borta, snarast en aspekt på livets trassligheter, sorgens tyngd, alltings overklighet. Det finns en sorts sangviniskt snubblande kvalitet hos Westö, och den gillar jag. Som här:

Som komposition är denna diktsamling emellertid inte helt övertygande; det spretar lite för mycket, så att läsaren får intrycket att dikterna tillkommit vid ganska skilda tillfällen och med olika bevekelsegrunder. Några dikter är inte så mycket mer än goda ansatser, ibland med drag av kåseri eller helt enkelt inte tillräckligt fördjupade. Det finns undantag – riktigt fina dikter, till exempel den här:

Fotnoter till en vandring växer också mot slutet; bäst tycker jag om det sjok av mer meditativa, finpenslade dikter som utgör den avslutande, femte sektionen. Här återkommer Westö i viss mån till den naturnära utanförerfarenheten. Ja, naturen kan vara nära, och ändå är man utanför, liksom inför en lika självklar som gåtfull målning: