På vilken sida av historien vill de finländska KHL-spelarna stå?

KHL-slutspelet inleddes i krigets skugga i tisdags. Eller egentligen inleddes det inte i krigets skugga eftersom den ryska ishockeyligans slutspel förlorat all relevans och allt intresse utanför de ryska gränserna. Och i Ryssland existerar ingen krigsskugga eftersom landets oprovocerade krigshandlingar i Ukraina kallas för "fredsbevarande handlingar".

Den ryska presidenten Vladimir Putins krigföring och invasion av en suverän nationalstat avfärdas med en axelryckning i Ryssland också om allt fler medborgare demonstrerar mot kriget i Ukraina. Men en del av den ryska befolkningen känner inte till att det handlar om ett ensidigt anfallskrig då ryska medier är förbjudna att använda ordet krig och både pressfriheten och yttrandefriheten är ytterst begränsad i Ryssland.

Rysk idrott skiljer sig från den idrott vi är vana att se och vara del av här på hemmaplan på många sätt.

Medan vi i Finland gärna talar om talkoanda, frivilligarbete och allas rätt till en sund idrott är realiteten en annan i Ryssland.

I Ryssland är idrotten inte bara en del av politiken. Idrotten är och har alltid varit en del av den ryska vi mot dem-retoriken där ett kollektivt väst är motståndaren och där idrottarna ska visa att de ryska värderingarna och det ryska systemet är bättre än motståndarens.

En rysk idrottare är en del av det ryska systemet som styrs av statsmakten och hens uppgift är inte bara att nå framgång inom sin gren – hen ska också stödja statsmakten och vara en del av den propaganda som idrotten står för i Ryssland.

För Putin har idrottens alltid varit ett maktmedel och KHL har varit en viktig del av maskineriet.

KHL är en politisk liga som grundades av och för att stärka Putins och hans närkrets makt och för att fungera som regimens propagandamaskin utan att se ut som just en propagandamaskin. Oligarker och miljardärer med nära kopplingar till Putin och Kreml finansierar ligan och klubbarna vilket gör kopplingen till kriget i Ukraina lika klar som den är obehaglig.

I skenet av den bakgrunden är det inte märkligt att lettiska laget Dynamo Riga meddelade att de lämnar KHL efter 14 år i ligan.

”Beslutet att dra sig ur KHL har fattats och på det sättet visar klubbledningen tydligt var man står. I en sådan här militär och humanitär kris ser vi ingen möjlighet till samarbete med ligan” skrev klubben i ett pressmeddelande.

Det som däremot är märkligt är att Jokerit fortfarande desperat och envist är kvar i KHL. Att laget avslutade säsongen förra veckan och nu låter sina spelare tvätta bort KHL-stämpeln genom att flytta till andra ligor och lag är förstås en positiv sak.

Men då inte ens samarbetspartnernas massflykt eller ett hot om att vårens VM flyttas från Helsinki Halli (tidigare Hartwallarenan) fått klubbägaren Jari Kurri att reagera eller agera på något sätt är Jokerit ute på ytterst hal is.

Var dag klubben fortsätter samarbetet med KHL samtidigt som kriget rasar i Ukraina är en dag i Putins tjänst och en dag närmare klubbens slutliga undergång.

Men Jokerit är inte den enda starka kopplingen mellan finländsk hockey och KHL. Sammanlagt 40 finländska spelare har tjänat sitt levebröd i den ryska ligan den här säsongen – 16 av dem spelar i slutspelet som inleddes i tisdags.

Nu handlar det om att välja på vilken sida av historien en vill stå. Att i dagens läge stå upp för demokrati, människoliv och mänskliga rättigheter borde inte bara vara ett enkelt val – det borde vara det enda möjliga valet.

Färska OS-mästaren Markus Granlund blev den första finländska KHL-spelaren som tog ställning mot Rysslands krigsföring i Ukraina då han lämnade Salavat Julajev Ufa samma dag som klubben inleder slutspelet.

Granlund är en av tre västerländska spelare som tackat för sig i Ufa. Kvar i Ufa finns finländarna och OS-mästarna Teemu Hartikainen och Sakari Manninen samt Juha Metsola och Tomi Lämsä. De tänker av allt att döma stanna kvar i Ryssland och vara del av propagandaligans slutspel.

Granlund vet att han kommer att gå miste om en del av sin lön och sannolikt också tvingas betala tillbaka en betydande summa pengar till den ryska klubben.

Det är ett pris varje spelare borde vara villig att betala.

Spelare som skrivit kontrakt med KHL-klubbar har varit ytterst medvetna om vad ligan är, vem som styr, vem som finansierar verksamheten och om kopplingarna till Kreml och Putin. Spelarna har aktivt valt att blunda för verkligheten och låtit de feta lönecheckerna tysta samvetet.

Sekunden en finländsk spelare skrivit på ett KHL-kontrakt har han, oberoende om han vill det eller inte, blivit en del av det ryska propagandamaskineriet.

– Vi har alltid vetat att KHL är mer eller mindre Rysslands pr, sade Jesse Joensuu till Yle Urheilu då Jokerit avslutat sin säsong.

Hans uttalande punkterar eventuella kommentarer om att KHL bara handlar om hockey och att det inte är relevant vilka kopplingar som finns bakom ligan.

Att ha blundat för verkligheten kanske var möjligt under "normala" förhållanden.

Men i samma stund som Ryssland angrep och invaderade Ukraina försvann den möjligheten.

Nu kan alla se vad KHL:s bakgrundskrafter står för.

Det är dags att ta avstånd från makthavarna i KHL. Det är dags att bryta kontraktet med KHL-klubben och i förlängningen med Putins regim.

Mänskliga rättigheter och människoliv måste väga tyngre än hockeyn.

Demokrati och rättvisa måste vara viktigare än (blods)pengarna på kontot.

Att hänvisa till att ett ensidigt brutet kontrakt kan leda till att spelarrättigheterna dras in känns som en väldigt långsökt och dålig förklaring.

I tider då så gott som samtliga idrottsförbund med Internationella olympiska kommittén i spetsen systematiskt uteslutit Ryssland från all idrott och värdskapet för samtliga mästerskap och tävlingar i landet dragits in finns det garanterat lösningar på ett så trivialt problem som att en rysk klubb skulle hota en spelare med att dra in hans spelarrättigheter på grund av kontraktsbrott.

Det är ytterst svårt att se att IIHF inte skulle ha överseende med att spelare väljer att stå upp mot Rysslands krig i Ukraina.

För tillfället finns det bara tveksamma förklaringar och dåliga orsaker att stanna kvar i KHL.

På vilken sida av historien vill de finländska KHL-spelarna stå?